Julbord på Mollösunds värdshus

Det är alltid något speciellt med årets första julbord. Förväntan, glögg, pepparkakor med stilton och självklart de man äter julbordet tillsammans med. Ovanpå det all julmat med den inramning som just det stället har skapat.

Det var första gången jag var på Mollösunds värdshus och åt julbord och det var riktigt bra. Lagom mycket av allt och massor med goda egna specialare. Den lilla chokladtryffeln blev den perfekta avslutningen och medan vi hade det mysigt inomhus stormade det så mycket på utsidan att vågorna gick höga i hamnen. Det är ingen vanlig syn direkt.

image

Jag tar med mig maken till Salt & Sill i år

Jag har varit på julbord på Salt & Sill många gånger. Senast var förra året. Då var jag där med jobbet. Maken har varit där men aldrig på julbord.

Den 16:e ska vi dit tillsammans. Bokat och klart 🙂 Äntligen ska han få se varför det är mitt absoluta favoritjulbord.

20111129-212621.jpg

Även i år har jag höga förväntningar och ser mycket fram emot det. Både för att det är Salt & Sill men framförallt för att jag ska dit med maken.

Med nyvunna kunskaper om vin

När vi kom fram till Stenungsbaden fick vi ta hissen längst ner och där ledde marschallerna oss till Kookaburra där det skulle bli Wine Tasting Dinner. Grundaren av vingården Ravenswood, Joel Peterson, var inbjuden och det var hans viner vi skulle få dricka. Dessutom tillsammans med gudomlig mat från Stenungsbaden.

Joel själv berättade roliga och intressanta anekdoter om allt från hur han som 10-åring hjälpte sin pappa att prova viner (ja, pappan smakade och Joel fick lukta) till hur namnet på vingården kom till. Däremellan massor av annat intressant om vin och framför allt då om zinfandeldruvan.

20111117-211527.jpg

Mat, sällskap och vin var riktigt bra var för sig men tillsammans blev det en oslagbar kombination. Och ja, jag hittade en favorit bland de fyra viner vi blev serverade, enligt Joel själv har jag dyr smak 🙂

20111117-211536.jpg

Givetvis visade det sig återigen att världen är liten. Vid samma bord satt paret som för två somrar sedan låg med ”Humbug” bredvid oss i Smögens hamn. Då när ett larm gick igång tidigt, tidigt och de först rätt sent insåg att det kom från deras båt.

Människan – en samlare

Igår kväll var jag hemma hos en kompis som precis hade flyttat. Jag blev lite avundsjuk på honom för han hade bara tagit med sig sånt han ville ha och gallrat friskt. De där uddaglasen eller faten som visserligen var fina men ändå inte, de hade han lämnat kvar.

Det fick mig att fundera.

Hur mycket för mycket har vi hemma? Köksskåpen hemma är nog i det närmaste överfulla med bra-att-ha-grejer. Även andra skåp svämmar över med fådda, ärvda och köpta saker. Kanske ligger det i människans natur att samla men varför samlar vi? Och varför samlar vi på udda grejer som vi tror kan vara bra att ha någon gång men som vi innerst inne vet att vi aldrig kommer att ta fram? Ibland finns det en viss känslomässigt bindning till ett föremål och då behåller vi även sådant som är trasigt. Varför?

Nej – det är nog dags att ta ett rejält tag i de där skåpen. Kanske kan det bli en del till secondhandförsäljning. Frågan är bara vart man ska vända sig och vad de vill ha?

Ett rejält röj gjorde yngsta dottern redan för ett par veckor sedan. Hon tog sig an skafferiet hemma. Till saken hör att vi egentligen har dubbla uppsättningar av skafferivaror. En uppsättning hemma och en i båten. Varje höst när vi tar upp båten töms den på mat och skafferiet fylls på. Så har skett i flera år och nu var det bara kaos. Det var nog tur att dottern gjorde ett ryck. Mycket av det som fanns där hade utgångsdatum som jag skäms över. Vi pratar inte månader – vi pratar år. Men – nu är det gjort och skafferiet, det gapar nästan tomt. Tur att vi ska tömma båten snart.