Kategori: Personligt

Mina omgjorda ringar blev klara igår och när jag hämtade dem kände jag mig som ett fån. Förutom att jag hade mardrömmar om dem i natt (butiken hade flyttat, en ring var klar men i roséguld och den andra skulle ”strax” bli klar) var jag extremt förväntansfull. Och plötsligt stod den där, på disken. Asken. Asken som skulle innehålla mina omgjorda vigselringar. Förutom mina gamla ringar har jag lagt till lite som legat i byrålådor hemma. Uddaörhängen och trasiga kedjor gör sig helt klart bättre på mitt finger än liggande i gömslen.

Erica öppnade asken och jag höll andan. Tänk om jag inte skulle gilla dem? Tänk om jag skulle ångra mig? Nu i efterhand fattar jag inte vad jag oroade mig för. Resultatet överträffade mina förväntningar och jag blev till och med tårögd. Ringarna, så enkla, stilrena och snygga och alla stenar, som var och en har en speciell betydelse för mig, har strösslats i vigselringen. Nu sitter de på plats på mitt ringfinger igen och jag kommer aldrig ta av mig dem igen.

Hur mina gamla ringar såg ut? Ringen jag har på långfingret är en del av de nya också.

Innan jag gick var jag bara tvungen att krama Erica (butikschefen). Nordstans Guld har fått en ny stamkund. Dit och ingen annanstans kommer jag att gå framöver. Kvar från ringarna jag lämnade in finns bl a fem blå, ovala safirer. De kommer troligen att hamna i en egen ring vad det lider. Först måste jag bara klura lite på hur den ska se ut. Idéer någon?

I sommar firar maken och jag silverbröllop. Silverbröllop!!! Det trodde jag bara tanter och farbröder gjorde – typ :-). Nu är vi där, maken och jag. Vi har snart varit gifta i tjugofem år. Ja, den 22 juni för att vara exakt.

När det var 15-årig bröllopsdag i antågande överraskade maken mig. En vanlig och regnig taco-fredag (barnen var yngre då) trollade han plötsligt fram en liten fyrkantig ask med en ring i.

Vill du gifta dig med mig igen?

Sådan är han, min man. Jag grät och döttrarna grät och minns jag inte helt fel föll det nog en och annan tår även på maken. Självklart svarade jag ja!

Reaktionerna vi fick var lite blandade. Somliga var uppriktigt glada för vår skull, andra frågade om vi varit på väg ifrån varandra och några undrade till och med vad det skulle vara bra för. Jag inbillar mig att de olika sätten att se på det speglar var och hur man själv är och mår i sin egen relation. Tänk om du själv till exempel är på väg ifrån och din respektive tycker att ni ska förnya era löften? Lite jobbigt läge… Jag valde att vara lycklig och inte lyssna på det jag inte ville höra och den 22 juni 2005 förnyade vi våra löften i kapellet med medverkan av våra döttrar.

Och så – en lördag ganska nyss gjorde han det igen! Jag satt osminkad, med håret som ett fågelbo och iklädd min hemska OnePiece. Då plötsligt har maken en liten ask i handen, med en ring i, och frågar mig om jag vill förnya våra äktenskapslöften med honom. Igen!

Det är klart att jag svarade JA igen och visst var det tårar även den här gången. För när man är lycklig då svämmar liksom känslorna över.

Nu sitter det en ny ring på mitt långfinger. En ring med fem stenar i. En för oss var i familjen. Symbolik på det sätt jag älskar. Men mest älskar jag maken!

Och även den här gången kommer jag låta bli att lyssna på dem som inte kan förstå det här och som tänker (utan att säga det högt) att det är lite fånigt. Kärlek kan väl ändå aldrig vara fånig?! Amor Vincit Omnia! Så det så.