Är böckernas tid förbi?

För ett år sedan plockade vi undan cd-skivorna. All musik vi spelade famns ju antingen i datorn eller via nätet. Skivorna samlade bara damm. Nu är vi framme vid nästa epok som går i graven.

Jag har alltid tyckt om böcker. Framförallt att läsa dem och möjligen läsa om dem men även att de finns i hemmet. Det har även gällt pocketböcker… De finns i vardagsrummet och i båda gästrummen och dessutom i dubbla rader. Om jag läser dem? Njae… Jag läser dem ju i min iPad numera.

Är det så att det är antal iPad i ett hem och inte mängden böcker som är viktigare än mängden böcker… Visst är det att sticka ut hakan men jag tror att jag är något på spåren. Många är vi nog som har vuxit upp i tron att det SKA finnas många böcker i ett hem.

Nu åker de. Frågan är bara vart? Jag vill ju inte slänga dem. En kompis ville ha pocketböcker och hon får en full kartong imorgon, äldsta dottern får en del men resten får nog gå till Marta & Marias. Där kan de säljas, uppskattas av någon annan och dessutom kan de pengar böckerna inbringar skänka glädje till flera.

Nu är bara frågan, hur får jag dit alla böcker?

(vissa böcker kommer jag dock att behålla…)

Njuter jag av livet?

En klok kollega sade i veckan:

Jag vill inte bli en sån där som har bantat hela mitt liv och glömt att njuta.

Det fick mig att börja fundera. Jag känner nog att jag mest hela tiden har ett mål  och vill tappa 2-4 kg för att vara nöjd. Skulle jag nå -4 kg skulle jag hamna på den vikt jag hade för fem år sedan. Var jag lyckligare då? Är det därför jag vill ner till den vikten igen? Eller är det tanken att +4 kg på fem år skulle innebära att jag när jag är 60 väger 20 kg mer än då för fem år sedan när jag vägde fyra kilo mindre än jag gör idag? Eller ska jag helt enkelt skita i att tänka på det alls?

Jag tränar och är aktivt och borde alltså även kunna äta och dricka gott utan att ständigt oroa mig för vikten. Är den oron något som har påförts mig från andra? Från tidningar, tv, nätet, de där perfekta photoshoppade kropparna som vi ser dagligdags, eller är det jag själv som ställer det ”kravet” på mig. Bör jag kanske tänka på att då, för fem år sedan, var då när min rygg var som sämst och jag knappt kunde träna. Kan vikten då varit påverkad av att jag tappat i muskler? Är det min nuvarande vikt som är min riktiga måbravikt? Ska jag verkligen behöva känna en oro överhuvudtaget? Är jag egentligen orolig? Hm…

Detta tål att funderas på! Jag vill ju njuta av livet!

Lite mildare utomhus idag och halvljummet på båtmässan

Det fick bli en promenad idag. Jag vet – jätteotippat. Och promenaden blev i Toröd, även det oväntat – eller hur. Det skulle blåsa lite och med tanke på hur kallt det var igår (även om det var skönt kallt) ville vi ha lite lä för säkerhetsskull. Termobrallor, underställ, mössa och de nya kängorna och sen räknade inte jag med att frysa och det gjorde jag inte heller. Det blev alldeles lagom för en gångs skull. Ofta tycker jag att det är svårt att få till kläder som blir lagom och det har nog att göra med att jag tar på mig för mycket. Förra helgen var jag alldeles för varmt klädd och det är lika oskönt som att frysa.

Sintra var glad och blev ännu gladare när kompisen Lova följde med på promenaden. De drog rätt upp i skogen med ett ben som de hittade och hade hur roligt som helst.

Som förstagångshundägare funderar man ju en del på om man är en bra hundägare och om hunden man har också har det bra. Jag vågar nog påstå att Sintra har det jättebra och när jag efter promenaden ser fotot nedan och hur glad Sintra ser ut på det blir jag ännu mer förvissad om det.

Vi, vanliga tvåbenta, vi promenerade elljusspåret runt för att sedan åka hem och laga köttfärssås och spagetti. Lagom till att det började snöa åkte vi sen in till båtmässan.

Vad besviken jag blev… En handfull segelbåtar och resten motorbåtar och dessutom betydligt mindre även på ”andra våningen” där alla tillbehörsleverantörer håller till. Vad har hänt? Även om det kanske inte säljs så mycket nya båtar idag behöver ju vi som redan har båt ofta nya tillbehör. Nej – den där snartärdetdagsförbåtsäsong-känsla den infann sig inte.

Apropå besviken så beskriver det nog känslan hos säljaren som mycket vänligt hjälpte mig prova både jacka och byxa i ett sjöställ från Musto. Ett MPX-ställ. Han var nog rätt säker på att jag skulle slanta upp niotusenkronor där och då. Undra hur han tänkte…? Riktigt de köpsignalerna sände jag inte ut – tror jag… Visst ska jag köpa nytt sjöställ men jag har nog tänkt mig lite annat utgångsläge…

Något vi däremot ska köpa är en ny kompass. Den gamla läcker och har renoverats en gång. Nu är den knappt halvfull och det går inte längre att läsa på den. Vilken vi ska ersätta den med hittade vi hos Navimo. Nu finns det dock några valmöjligheter. Svart lock eller vitt och svart eller röd siffertavla. Hm…

Vi avslutade dagen med att en bit mat och ett glas vin innan vi åkte hem. Bäst på mässan var att träffa hon som nästan går som dotter i huset och en gammal klasskompis från högstadiet. Något mer besök i år från min sida blir det inte.

Just det – en sak till hittade vi. En gummiborste för att städa undan hundhår… Säger det något om oss eller om BÅTmässan? You tell me.

I sicksack över vägen

Redan när jag körde ut från vårt område såg jag honom. Den äldre mannen i den gröna bilen. Han som nästan inte nådde upp att se över ratten. Det var det jag såg först och jag vet att jag redan då började ana vad jag skulle komma att se.

Mycket riktigt tog det honom en evighet att ta sig ut i korsningen. Det var krypkörning hela vägen och bara tur att det inte kom någon från höger i 70 knyck… Farbrorn lade sig sedan i 60 km/h och höll hastigheten exemplariskt. Något som dock inte var så exemplariskt var vinglandet kors och tvärs över vägen. En stunden farligt nära dikeskanten för att i nästa stund korsa mittlinjen. Han fortsatte sedan att hålla 60 även när hastighetsbegränsningen blev 50…

Jag är kluven. Både till att jag inte agerade och ringde polisen men också till hur länge man bör köra bil. Jag är fullt medveten om att just bilen kan vara det som gör att den äldre personen kommer ut och  kan ha ett socialt liv men, och ett stort MEN, när går gränsen till att det blir farligt för andra?

En jättesvår fråga…. Vem ska få ta det beslutet åt någon annan? Och när är det fel av mig som ser något sånt här att inte agera?

Alla dessa val

Nu är det så där svårt igen…

Jag känner att vi behöver en lampa över soffbordet i vardagsrummet. Om det har med åldern att göra vill jag egentligen inte uttala mig om men det är lite mörkt där. Visserligen har vi en ljuskrona hängande där men vid tex städning gör den ingen nytta utan att alla ljus tänds…

Det måste vara en lampa som passar in med resten av rummet och då även med den lampa som hänger över matsalsbordet. Det är en av utmaningarna.

En annan utmaning är hur stor lampan behöver vara. Vilken diameter är egentligen lagom? 30 cm? 35 cm? 40 cm?

Sista och allra största utmaningen är nog ändå att vi ska komma överens. Jag tror mig ha hittat tre olika alternativ som är av lite olika karaktär men ändå skulle funka. Frågan är vilken som blir bäst? Tips mottaget tacksamt 🙂