en lisa i livet

Två veckor senare vaknar jag och känner mig äntligen som en människa igen. Aldrig att jag hade trott att en influensen kunde sitta i så längan. Visserligen var det att det satte sig lite olyckligt på luftrör och lungor men ändå.

Igår var första gången som jag kunde gå en kort promenad (200 m) med Philip utan att hosta sönder mig och vara helt slut efteråt men det går åt rätt håll. Visst – jag har fortfarande lite ont när jag andas men inte lika illa som det var i början av veckan.

Tyvärr vågar vi oss inte iväg till Skagen den här helgen. Det var planen men i och med att jag inte är hundra än känns det onödigt så det blir kustnära i Bohuslän i stället. Och utan att bada…. Massa frisk luft och sol på det måste ju bara ta knäcken på det sista nu. Lite tråkigt har det allt varit att inte ha kunnat njuta av finvädret utan legat inomhus men vi får hoppas att jag kan ta igen det under en lång och fin sommar.

Nu är jag på g igen – Äntligen!

Äldsta dottern kom på besök i helgen. Överraskningsbesök. Tanken var att vi skulle ut med båten. Tanken var därför inte att mamman skulle vara sjuk. 

Men….

Maken, dottern och Philip lämnade sjuklingen hemma och av bilderna som jag får av dem att döma har de det jättebra. 

Om jag är bitter? 

Jo – lite.  Men mest glad för deras skull. 

(Bilderna lånade från maken och dottern)