Welsh Springer Spaniel – en lisa i livet

63 dygn, ge och ta ett par, är den genomsnittliga tiden som en hund är dräktig och på det 64 dygnet (i måndags) kom de, Sintras valpar. Telefonsamtalet kom lagom till frukosten och vi fick då veta att det först hade kommit en kille och sedan en tik. Efter det var det slut. Två små valpar med vår Sintra som mamma. Hon tänkte nog att det var alldeles lagom många den här första gången.

Vi lät henne och kennelmatte få landa men tisdag eftermiddag fanns det inget som kunde hindra oss från att åka dit och både träffa Sintra och ta en liten titt på de två små. Tikvalpen ska dessutom yngsta dottern behålla så det var lite som att åka för att se första barnbarnet.

Det var tre veckor sedan vi hade lämnat Sintra hos kennelmatte så det blev ett kärt återseende. Kennelmatte hade nogsamt sett till att inga valpar diade och att Sintra fick träffa oss på utsidan huset när vi kom. Så glad som hon blev hade nog diande valpar fått hänga med ut annars. Hon sjöng. Så glad blev hon och sen ville hon visa oss sina små underverk. Det var lite intressant att se hur stolt hon var över dem men det går inte att beskriva på något annat sätt.

Två små. En kille som vägde 290 g och en tjej som vägde 320 g när de föddes. Jag visste ju att de var små men att de skulle vara så små hade jag inte riktigt förstått och Sintra var så försiktig med dem. Tvättade och buffade och tvättade lite till och ännu mer. Hon hade inte riktigt fått snits på hur hon skulle göra när de diade men kennelmatten hade amningsskola med henne så hon blir nog snart en hejare på det också.

Nu ska Sintra och valparna vara kvar hos kenneln i åtta veckor så det fortsätter att vara tomt hemma men när vi väl hämtar henne kommer ju tikvalpen att flytta med. Tills dess behöver jag bara komma på hur jag på lämpligast sätt utfärdar ett flyttahemifrånförbud för yngsta dottern…

Lillasyster håller om storebror…

Lillasyster har ett hjärta i pannan, precis som sin mamma (Sintra), mormor Jess och mormorsmor Joy. Storebror har istället en prick i pannan och den, har jag fått lära mig, är typisk och härstammar från gamla engelska kenneln Tregwillym.

Att bli hundägare är bland det roligaste vi gjort och tiden går så fort så fort. Jag kan inte riktigt fatta att Sintra nu blir ett år. Det känns som att hon alltid har funnits här och ändå har mycket hänt sedan hon flyttade hem till oss.

Jag minns fortfarande när vi lade till med båten i Lysekil på påskafton för snart ett år sedan. Det var då vi träffade henne första gången. Då var hon tre veckor liten och hade precis öppnat ögonen. Innan vi sedan hämtade henne hann hon både få svarta trampdynor och börja få lite fräknar.

Nu ett år senare har massor hänt och hon är en fin tonårig tjej. Riktigt snygg. Lite petig i maten, fin i kanten och med en räv bakom varje öra. Vi tror, nej vi vet att hon har det jättebra hos och med oss. Med oss för att hon är en i familjen.

Mycket älskad är hon, Vår älskade hund!

Detta bildspel kräver JavaScript.