Sitter här helt tagen av känslor. Tårarna rinner på mina kinder. I mitt förra inlägg skrev jag om min mormor och morfar. Min mormor har jag fortfarande hos mig men morfar gick bort för några år sedan. När jag skrev om honom kände jag plötsligt en enorm saknad. Även om jag vet att han finns med på sitt sätt ändå.

Minns hans arbetsrum i källaren i Sandared som luktade papper. Jag minns alla hans tygprover som vi fick leka med där. Jag minns när jag som liten flicka var och hälsade på mormor och morfar och morfar jobbade (han hade eget företag och jobbade hemifrån) och jag fick sitta tyst i soffan i hans arbetsrum när han ringde viktiga affärssamtal och pratade konstiga språk. Jag minns när vi byggde en snögrotta (vintern 78/79) och klädde den invändigt med tygprover. Jag minns så mycket och så många olika saker för jag fick vara med honom i 34 hela år. Så lång tid ger många lyckliga minnen att komma ihåg. Kanske är det därför tårarna rinner nu? Kanske är det glädjetårar! Men jag vet att jag är glad att även mina barn har fått många år med honom som gett dem många lyckliga minnen.

Idag saknar jag dig morfar, men på ett bra sätt!