Jag har aldrig förstått mig på de som kan stå där, framför en enarmbadbandit, och mata mynt och dra i spaken. Gång på gång på gång.
Denna ”kvartett” hade jag uppsikt över under resan mellan Sverige och Tyskland och det var en strid ström med spelare. Det jag kunde notera vara att det också var många barn. Små barn som knappt nådde upp. De hade påsar med mynt och tanken som slog mig var att föräldrarna kanske använde sig av dem som lite barnvakt. Kan det vara så tro?
Jag vet att jag stängde dörren till sovrummet innan jag åkte hemifrån. Jag stängde den för att Sintra skulle vara ensam ett par timmar under förmiddagen. Yngsta dottern började först kl 10 idag och jag skulle komma hem vid 12. Jag vet att jag stängde dörren till sovrummet innan jag åkte hemifrån.
När jag kommer hem på lunch och möts av detta…
…vet jag därför följande:
Busted liksom!
Visst har det blivit lättare att lägga upp gardiner sedan fållbanden slog igenom. Det där med att slippa plocka fram symaskinen och så. Ändå har jag svurit och förbannat de nya gardinerna jag köpte i fredags. Det skulle ju bara vara att ”stryka” upp dem…
Tänk vad mycket lättare det hade varit om alla fyra längderna hade varit lika långa och kanske även jämnt långa…
Men, skam den som ger sig. Nu hänger de där. Alla nästan lika långa.
Ja, vad säger man?
Det här är en skylt som satt vid muren som löper runt Koncentrationslägret Sachsenhausen. Ett definitivt ”Obs!” i mina ögon. (Det kommer att skjutas skarpt utan föregående varning)
”Ruckel” kan vara otroligt vackra och alla förfallna detaljer retar min nyfikenhet. Vad har rucklet varit med om och vilken historia har det att berätta. Detta ”ruckel” har nog inga solskenshistorier på lager då det står på området för Ravensbrücks koncentrationsläger.
