Författare: en lisa i livet

Förra gången vi var i Berlin var vi på en gammal restaurang som serverade de största och godaste schnitzlarna jag någonsin stött på. Och då har jag stött på några genom åren. Jag hade em liten tanke på att vi skulle äta där ikväll så efter besöket på Topographie des Terrors, Checkpoint Charlie, muren och Brandenburger Tor svängde vi förbi, lite på chans. Alldeles utanför fanns en liten, men tillräcklig, parkeringsplats och inne fanns det bord.

Tjejerna gjorde stoooora ögon när maten kom in men allt gick åt. Sen orkade vi inte varsin efterrätt. Vi delade en Apfelstrudel på fyra…

Det kändes dock lite konstigt att äta sig så mätt efter allt man tagit in under dagen

Fem och en halv timma efter att vi kommit dit är jag trött. Och faktisk lite överväldigad och illamående. Att under fem och en halv timma försöka ta i det som hände i koncentrationslägret Sachsenhausen var nästan övermäktigt. Att göra det i femton minusgrader gjorde det ännu svårare. Om jag tyckte att det var kallt, jag som ändå hade både underställ, vantar, mössa och thermokjol, hur var det inte då? Då under tiden lägret var i bruk?

Även om jag har läst mycket om det var det en helt annan sak att vara där. Att se. Att känna. Att ta in. Jag är tacksam och på sätt och vis glad över att Tyskland visar upp sin historia. Även den hemska otrevliga historian. Och jag hoppas att den inte faller i glömska. Det får ALDRIG hända igen…

Klockan är alldeles för tidigt. Till och med för frukost. Men nu kör vi! Sova får vi göra en annan dag. Nu håller vi tummarna för att vägarna är fina hela vägen.