Samma sak varje år. Dagen efter nyårsdagen ska det firas igen. Många gånger är vi med men inte i år. Det handlar om lillebrors födelsedag.
Istället får jag fira honom genom att ringa, sms:a, skriva grattis på facebook och vänta med att ge honom den riktiga grattiskramen när vi ses. Det hoppas jag sker mycket snart.
Tills dess:
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är lillebrors födelsedag
Hurra hurra hurra!
Efter bilolyckan kvällen före julafton blev julafton en dag då vi verkligen var glada och tacksamma över att vara tillsammans. Båda tjejerna hade ont lite överallt men var i övrigt helt inställda på traditionellt julfirande tillsammans med sin farmor och farfar. Ett julfirande som vi drog ner tempot på lite extra på. Vi sov länge, åt frukost länge, tog en promenad länge, åt lunch länge, spelade julklappsspelet länge och vilade länge till Kalle Anka innan vi intog julbordet för att därefter öppna julklappar länge. Vi tog det med andra ord lugnt och äldsta dotter och jag smet till och med iväg på Julbön i Ödsmåls kyrka. En Julbön där tankvärda ord förmedlades och landade både hos mig och dotter. Det handlar om att leva livet 1:1. Inte 1:2 och inte heller 2:1.
Glögg, lebkuchen, pepparkakor, korintkakor, lussebullar och stollen. Allt förblev orört och finns kvar till en annan dag… Däremot blev det julsmörgås, helt traditionsenligt, till lunch och på julbordet saknades varken laxtårta eller rårivna morötter med apelsin och russin. Vissa traditioner går inte att bryta. En ny och blivande tradition i vardande är julklappspelet. Jösse vad vi skrattade och jösses vilka godisråttor de andra är. Alla utom jag hade köpt godis till sina paket och det var huggsexa så det stod härliga till. Mellan- och yngsta dottern hade slutit en pakt och tog hem det mesta, inklusive ljuslyktorna jag hada med som mitt bidrag. De ljuslyktorna hittade jag sedan inslagna under granen när det var dags för julklappsutdelning. Jag fick alltså en julklapp som jag själv hade köpt 🙂
Julklappar ja – alla var mer än tacksamma och nöjda för båda värmande, interaktiva och nyttiga julklappar!
God fortsättning till er alla och lev livet här och nu.
Mamma – vi mår bra. Vi har krockat.
Telefonsamtalen kom vid halvsextiden dan före dopparedagen. Det var tur att yngsta dottern berättade i den ordning som hon gjorde när hon ringde. Hon och äldsta dottern var på hemväg efter ett ärende och var nästan hemma. Det var då det hände. En skåpbil körde in i sidan på dem när de kom körande på LV 160. Äldsta dottern har skrivit om händelsen på sin blogg.
Maken och mellandottern kastade sig i bilen och tog sig till olycksplatsen där det redan var fullt med blåljus. Tre ambulanser, fyra poliser, och brandbilar. Båda döttrarna var också redan mycket väl omhändertagna. Redan innan räddningstjänsten var på plats visade det sig att det var en sköterska i första bilen som stannade. Alla på plats var överens – de hade änglavakt! I båda bilarna.
Bilen är skrot och fick bärgas från platsen. Döttrarna fördes med ambulans till Kungälv där de undersöktes grundligt men klarade sig med blåmärken, brännmärken efter säkerhetsbältet och ömma bröstkorgar. Olyckan i sig hamnade i kvällspressen som skrev om alla olyckor i halkan. Halka här? Inte då. Det var åtta grader varmt när olyckan inträffade.
http://www.expressen.se/nyheter/1.2660886/flera-svara-olyckor-i-halkan (rubriken i artikeln är ändrad i efterhand – adressen i länken visar ursprungsrubriken :-))
Istället för att bekymra mig för de sista julförberedelserna tillbringade jag kvällen fram till midnatt tillsammans med döttrarna på akuten. Det sätter definitiv lite perspektiv på julstressen…
Jag har mycket medvetet tryckt bort alla tankar på hur det kunde ha gått. Istället har jag valt att lägga fokus på att det gick bra och att jag är oerhört tacksam över att vi får fira jul tillsammans. Årets julklapp fick jag dagen före julafton och den blir extremt svår att överträffa.
Ta hand om varandra, var rädda om varandra, kör försiktigt och använda ALLTID bilbältet!
Det blir inte mörkare än så här.
Fr o m idag blir det ljusare och ljusare. En kort stund ljusare varje dag. Man kan nästan säga att Vintersolståndet är början på ljusare tider…
Snart skiner solen och vi kan återigen njuta av den sent på kvällen efter att ha grillat på klipporna.
Jag bläddrar bland bilderna från i somras och hittar den här bredvid. Den är från Kristi Himmelsfärdshelgen och är tagen vid badplatsen i Smögen. Lite bortanför hopptornet. Vi hade just grillat och satt och njöt av solen, de varma klipporna och sällskapet.
Klockan var nog ungefär tio… 22 alltså.
Jag skrev redan för ett par dagar sedan att äldsta dottern hade tagit över både projektledninga och till stora delar även genomförandet av Julen 2011. Det är en lite kluven känsla för mig. Kluven eftersom jag har ett STORT kontrollbehov. Ett kontrollbehov som inte alltid är lätt att släppa på och som jag dessutom har upptäckt blivit starkare med åren. För att inte riskera att fortsätta i den onda spiralen har jag dock bestämt mig för att försöka bryta den. Jag vill inte hamna i en situation där jag tycker att allt måste vara på mitt sätt och att enda sättet att det blir så är att jag gör det själv eller att jag skriver listor och körscheman på hur jag vill ha det. Inte heller vill jag bli sur och grinig för att det inte blir på mitt sätt. Men – det är inte lätt att släppa taget och jag övar och tränar på det så mycket jag bara kan. En och annan genomklappning blir det och ett och annat telefonsamtal för att kolla om/hur/att allt är under kontroll… But I’m getting there….
Jag jobbar alla dagar till jul och tvingas på så sätt låta andra ta över. Det funkar liksom inte att både jobba och projektleda julen. Då skulle jag bli utbränd lagom till Kalle Anka och det vill varken jag eller resten av familjen.
Utifrån sett verkar det som att läget är under kontroll. (Jag vill ju inte ställa för många kontrollfrågor.) Julgodiset är klart, granen på plats, handlingslistan skriven (de ska visst handla idag), julpyntet framme och bakom stängda dörrar slås det in julklappar. Det är precis som det ska vara så här da’n före da’n före doppareda’n.
Undra bara om familjen kommer ihåg att ta hand om tvätten?
en lisa i livet 