Det är tyst och inte ens hunden är vaken. Klockan är tidigt, tidigt och jag sitter ensam i köket. Ensam med en kopp kaffe för att vakna till lite. Men allra tidigast var jag inte. Mellandottern har sovit här i natt och åkte redan för en halvtimme sedan, vid sex. Hon ska på Sverigemötet och har en bit att åka. Karlstad har jag för mig att hon ska till.
Riktigt så långt ska jag inte nu. Bara över Tjörnbron till Sportlife för ett tidigt Indoor Walkingpass. Ikväll, då ska jag ännu längre. Och det hade tur. Passet hade inte gått ut. Det gör det om en månad först…
Det gör ont i mig. Ont att se hur jobbigt det är. Jobbigt för att det drabbar henne så hårt. Hårt eftersom det påverkar hennes vardag. En vardag som borde vara roligt och sorgfri. Precis som för vilken tonåring som helst. Nu är det inte så och jag lider med henne. Lider med att hon efter en lång dag i skolan har ett helvete dagen därpå. Lider med att hon efter en rolig hundpromenad i skogen har ett helvete dagen därpå. Lider med att hon helt plötsligt, utan att veta varför, har ett helvete. Med värk, yrsel, domningar och migränattacker. Jag önskar att hon skulle kunna överföra det till mig istället.
en lisa i livet 