Det gör ont i mig. Ont att se hur jobbigt det är. Jobbigt för att det drabbar henne så hårt. Hårt eftersom det påverkar hennes vardag. En vardag som borde vara roligt och sorgfri. Precis som för vilken tonåring som helst. Nu är det inte så och jag lider med henne. Lider med att hon efter en lång dag i skolan har ett helvete dagen därpå. Lider med att hon efter en rolig hundpromenad i skogen har ett helvete dagen därpå. Lider med att hon helt plötsligt, utan att veta varför, har ett helvete. Med värk, yrsel, domningar och migränattacker. Jag önskar att hon skulle kunna överföra det till mig istället.
Nu sätter vi allt hopp till remissen till barnortopeden. Hon har ju ändå ”tur” och har inte fyllt 18 än. Vi håller tummarna för att hon där kan få rätt hjälp. Hjälp som låter henne slippa allt det jobbiga. Vad vi kan göra under tiden är att stötta henne och inte ifrågasätta när hon har ont eller mår dåligt, även om det ligger nära till hands att göra det. Det syns ju inte på henne att hon har så ont och det kan slå till när som helst.
Orättvist är det och det gör mig förbannad. Det gör mig ledsen. Det gör mig frustrerade. Men mest gör det ont i mig. Ont för hon har ont.
Det här med att bara få vara en i mängden när man tränar är nytt för mig. Nytt och lite ovant. Visst har jag varit där förut men det var så väldigt länge sedan. Som funktionär och ledare på Friskis under en mängd år har många vetat vem jag är och på så sätt har man alltid haft lite ögonen på sig. Man (läs jag) har också tagit på sig ett visst ansvar att vara en förebild och positiv person i sammanhanget. Nu tror jag inte att jag gjort särskilt mycket våld på mig själv i den rollen eftersom jag i grund och botten är positiv av mig men ansvaret har funnits där.
Vissa beslut är lätta att ta. Andra är svårare. Ett beslut som varit svårt att ta men som nu är taget är att jag slutar som ledare på Friskis. Det kommer att kännas tomt och det kommer att kännas konstigt men det känns ändå helt rätt.
