Äldsta dottern är sjuk och mammahjärtat vill så gärna blåsa bort det sjuka. Det är lite svårt eftersom hon bor alldeles för långt bort. Istället får jag försöka att vara mamma på distans och ändå finnas där även om det känns som att det inte räcker.
Nu håller jag tummarna för att medicinen hjälper och att hennes feber och hosta försvinner snabbt.
Jag ledde som vanligt mitt skivstångspass idag och som vanligt var det lika roligt och som vanligt spökade headsetet. Men, nu är jag van och det är bara att köra på. Passet var nästan fullt och det var bra drag.
Idag var både maken och dottern som bor hemma med så man kan nästan säga att det var familjejympa :-). Skönt var det i alla fall efteråt. Och pizzan vi gjorde hemma efteråt, och som vi var väl värda, smakade mycket gott. Rökt skinka, champinjoner, oliver och ruccola var en mycket bra kombo.
Fick tips om den här boken och kände att kanske… Gillar att den har dag för dag recept så det kan gå. Hm…
Gillar att man kan provläsa den på nätet. Åtminstone några sidor.
Jag brukar ju rekommendera mina motionärer att våga lägga på mer vikter på sina stänger på mitt pass så idag när jag gick på Skivstångspasset med intervall bestämde jag mig för att följa mitt eget råd. Istället för 22,5 kg + stången blev det 25 kg + stången.
Det kändes kan jag berätta. Rätt ok men också tufft. Framförallt var det tufft för ryggen. Jag kände rätt väl var min skada sitter om man säger så. Men – skam den som ger sig. Det blir nog samma vikter nästa vecka, men inte på passet jag leder – där måste jag ju kunna prata samtidigt.
Klockan var ställd tidigt i morse. Riktigt tidigt. Det var dags att återigen ta sig till Bluewaterträningen med ”han militären”. Men – det blev kanonträning. Uppvärmning i form av jogging från Bluewater och ner till Hawaii, runt en sväng där och sedan tillbaka för att gå inomhus och köra styrka. Misstänker – nej vet – att jag kommer att ha grym träningsvärk imorgon. Bäst var nog faktiskt uppvärmningen. Solen var på väg upp, luften var så där kall, krispig och syrerik och allt var stilla och vackert. Kom faktiskt på mig själv med att fundera på att komma igång med att springa igen. Det var ett tag sedan nu. Men – jag är ganska övertygad om att vädret, havet och sällskapet spelade in och det kan jag inte återskapa varje gång jag ska ut och springa så jag funderar nog både en och fem gånger till på det (men lite sugen är jag…)
Resten av dagen gick i ett. Det är märkligt vilken energiinjektion det är att träna på morgonen 🙂 Nu däremot känner jag mig som Mr. Ekorre. Trött – jättetrött.
När jag kom hem ville nämligen yngsta dottern gå promenad och det blev en rätt lång sådan. Över en timma var vi ute och gick. Sintra funkar så mycket bättre på promenader med flexikoppel så nu kan det bli fler rundor. Under tiden vi var ute gick det från dagsljus till skymning till mörkt och vilka fantastiska färger vi fick se på himlen. Tyvärr är jag inte så bra på att fota i mörker än och fokus ligger mer i förgrunden än på motivet men visst framgår det ändå på bilden hur det såg ut sådär på ett ungefär?
Till nästa promenad tar jag nog med mig vantarna. Attans vad kallt det var om händerna.
en lisa i livet 