Bläddrar bland bilder från i somras och drömmer mig tillbaka. Samtidigt längtar jag och ser fram emot nästa sommar. Sommaren är verkligen en helt fantastisk årstid.
Kategori: Minnenas allé
Små små under
På lunchen idag fick jag förmånen att träffa en helt ny liten människa. Eller helt ny är hon inte. Hon har hunnit bli hela tre och en halv vecka faktiskt. Ett litet fint knyte som sov gott i min famn. Tänk vilken spännande resa hon och hennes mamma och pappa har framför sig. Ett litet underverk har de fått, att ta hand om, fostra och vägleda tills hon blir vuxen nog att själv ta för sig av livet. Jag önskar dem verkligen allt gott och vet att det kommer att gå jättebra.
När jag satt där med den lilla i famnen kändes det inte som att det var så länge sedan som mina egna döttrar var små. Jag börjar bläddra lite bland gamla fotografier och inser att det är en hel evighet sedan. Och hur såg man (läs jag) ut egentligen…?
På bilden är äldsta dottern fem och halvt år, mellandottern tre år och yngsta dottern som jag har på magen är bara två och en halv månad.Jösses vad tiden går fort.
Ständigt denna lilla värld
14 år var jag, sist jag träffade dem, och vi bodde då i Angola. Igår träffade jag dem igen för första gången på 27 år. Vart tar tiden egentligen vägen?
Egentligen är det deras dotter jag lärde känna där. Hon ett par år yngre än mig. De bodde i Cacuaco, på en camp, utanför huvudstaden Luanda, och jag med min familj inne i Luanda i en lägenhet. Jag minns att jag var lite avundsjuk på att de kunde vara ute och leka för det kunde inte vi. Campen var inhägnad och hade vakter och vi bodde istället i en lägenhet mitt i stan.
För några år sedan hittade vi varandra via Facebook och vi har setts på somrarna då vi har legat med båt i Hasselösund där hon och hennes familj bor. Efter en trevlig stund igår i vår sittbrunn tog hon och jag en promenad till hennes föräldrar för att se om se om de kände igen mig. Det slutade med en fikainbjudan som idag.
En trevlig stund blev det med många minnen från förr och plötsligt vävdes minnena även ihop med maken. Det visade sig att makens kusiner och min barndomsväns mamma lekt tillsammans som barn. Tänk vad liten världen är.
Nu har vi lämnat Hasselösund för den här gången men ser redan fram emot nästa besök.
Ett gulnat fotografi
Visst är de speciella? De där gamla fotografierna som man hittar. Det där fotot som man bara inte kan sluta titta på och som triggar fantasin.
Just nu är det ett foto på min mamma i knät på sin pappa som fängslar mig. Kan jag se likheter med mig själv, med mina barn, med andra släktingar i bilden? Vad hade morfar gjort mer den där dagen? Vad gjorde mormor när fotot togs? Var det hon som tog bilden och vems var kameran. Togs bilden till ett särskilt tillfälle eller bara för att ha som minne? Vad drömde de om? Osv…
Allt bara för att jag hittade ett gulnat fotografi. Ett!
Förresten – undra om inte bilden är spegelvänd. Morfars vigselring verkar sitta på högerhanden….
En blå buss fångade mitt intresse
Jag skulle äta lunch med familjen på Jordhammars herrgård utanför Stenungsund idag. Framför mig svänger en blå buss in och parkerar. Någonstans i bakhuvudet väcks ett minne till liv och jag börjar fundera. Var har jag sett den blå bussen tidigare? Och varför minns jag den så tydligt? Det är till och med så tydligt för mig att jag har åkt i bussen och dessutom kan jag nästan komma ihåg hur det luktade inuti den.
När jag har parkerat bilen tittar jag lite extra på bussen. Hm… Det står Radiocentralen på den och Radiocentralen för mig finns i Ulricehamn där jag är född. Framför mig i kön när jag ska betala min lunch står chaffören och jag kan inte låta bli att fråga om bussen. Jovisst är det en gammal buss från Ulricehamn, just nu använd i filmen om Monica Zetterlund som spelas in i Trollhättan. Idag hade de filmat i området runt Stenungsund.
Visst är den fin?
en lisa i livet 