Ibland händer saker som vänder upp och ner på allt. När något sådant händer tror man gärna att allt stannar av.
Ändå gör det inte det. Stannar. Jorden fortsätter snurra. Allt fortsätter som vanligt.
Åtminstone nästan allt.
Vissa saker kanske måste startas om och kanske få ta lite mera tid.
Efter regn kommer sol.
…blir man helt tagen på sängen.
…måste man vända på sina prioriteringar helt och hållet
…får man lära sig nya saker
…inser man att det finns viktiga saker och så finns det SKITVIKTIGA saker
…är det viktigt att landa i att man inte måste kunna allt själv
…lever man i nuet
…förvånas man av människor man känner
…letar man efter allt som kan tänkas vara positivt
…tar allt lite längre tid
…vill man ibland snabbspola
…blir det inte alltid som man har tänkt sig
…behöver man anstränga sig lite mer för att njuta av livet
Men jag gläds åt att just livet kom emellan!
Oj, oj, oj!
Läste ett inlägg på en av mina favvobloggar som handlade om ett tv-program som tydligen visades igår. I programmet hade man sammanfört 90-talister med 40-talister med en enorm generationsexplosion som följd. Nu har jag inte sett programmet, om man inte räknar med reklamen för det, så jag ligger lite efter innehållsmässigt men jag har nog en ganska bra bild av vad som hände. Självklart har man med castingen till programmet valt ut de individer som ska kunna skapa bra (?) tv. 90-talistern var, om jag förstod det hela rätt, stora vandrande egon. Det var jagjagjagjagjag för hela slanten. Man undrar ju hur det har blivit så och var deras föräldrar finns.
Med tre barn, födda på 90-talet, kan jag se ATT det har blivit så och jag har även en TEORI till varför det har blivit så. Jag inte för alla. Till och med långt ifrån alla men ändå för tillräckligt många för att det ska synas och märkas och då inte bara på tv. Och min teori är just MIN teori – ingen sanning.
19 år gammal (ung) var jag när min och makens första dotter föddes. Fem år senare hade vi tre döttrar. Ja, jag var en ung mamma och många hade väldigt förutfattade meningar om mig. Maken var det ingen som sade något om – hm. Det kan ha att göra med att han är åtta år äldre än mig. Men – vi har båda haft en extrem samsyn på det här med barnuppfostran och gång på gång har vi fått höra att vi varit stränga. Det har varit strängt att sätta gränser, att vara konsekvent och att ha regler. Det har varit strängt att tycka att respekt är viktigt och att inte låta barnen själva bestämma. Kanske överdriver jag men att lära barn hyfs och fason samt även vett och etikett, som jag tycker är någon slags basnivå, har varit att vara sträng som förälder. Åtminstone enligt andra. Med backspegeln i handen ångrar jag inte att jag varit “sträng” och kanske kan man läsa ut något i att många av barnens kompisar gärna har varit hemma hos oss och gärna när vi varit hemma. Och – även de har “köpt” våra regler och fått den respekt som vi självklart visar tillbaka. Det går ju liksom åt båda håll… Flera av barnens kompisar har vi kontakt med fortfarande och det trots att barnen i sig har flyttat hemifrån.
Det här med att barn inte i tidig ålder själv ska behöva välja tror jag på. Som förälder hjälper jag mitt barn att göra kloka val men självklart inte för tid och evighet. Jag tror att om man har regler, är konsekvent och sätter tydliga gränser samtidigt som man hjälper sina barn att välja rätt upphör själva ”uppfostrandet” innan barnet kommer i tonåren. Någonstans där har jag som förälder förhoppningsvis lärt mitt barn hyfs och fason och vett och etikett och kan ändra mitt föräldraskap till att vara stöttande istället för uppfostrande. Självklart har jag behövt putta lite åt rätt håll ibland och en och annan gång också sagt NEJ och följt upp svaret på frågan VARFÖR på ett bra sätt. Ibland måste jag som förälder faktiskt vara den som även när barnen är unga vuxna bestämmer. Jag har ju trots allt aningen mer erfarenhet och konsekvenstänk än vad de har…
Min, eller rättare sagt min och makens syn på barnuppfostran, har också varit kryddad med massor av kärlek. Döttrarna har dagligen fått höra att de är älskade och det tror jag är jätteviktigt. Jag hoppas också att de uppfattar att de blivit sedda och lyssnade på. Det har ju inte handlat om en diktatur även om det kanske låter så :-). Och några experter är vi inte utan det har för oss handlat om sunt förnuft och learning by doing det som känns vettigt.
Sammanfattningsvis och för att återknyta till vad som är min teori till att det finns 90-talister som är stora vandrande egon är alltså att de inte vuxit upp i hem där man är konsekvent eller har regler och gränser. Återigen inte alla, men tillräckligt många för att det ska märkas.
Med vänlig hälsning,
Sjävlärd Förälder som vet bäst (obs – ironi)
ps: Jag har inte tagit upp frågan om curlande föräldrar alls här. Det är ett helt annat inlägg. ds
När man efter fyra timmars bilkörning plötsligt blir stående stilla i bilkö på grund av en seriekrock tänker man inte på att det tar lite längre tid att komma fram till målet. Dit kom vi ju så småningom. Istället tänker man på att vi nog tog den där kisspausen i rätt tid.
Usch!!! Jag hatar olyckor och hoppas att det gick bra för de inblandade. Åtminstone tillräckligt bra…
”Nej, skaffar vi hund är en welsh är alldeles för krävande för oss”
Flera gånger den senaste tiden har jag hört samma sak och det har fått mig att fundera. Vad är det som gör att många tänker så? När jag frågat vad de tänker är svaret att man läst att en welsh kräver daglig aktivering, promenader och träning. Dessutom tillkommer pälsvård. Det här är inga nyheter för mig men nu till det jag tror är pudelns (!) kärna: Man ser de här sakerna som tre olika saker som måste göras vid olika tillfällen. Dvs en stund aktivering, x antal promenader och si och så lång tid med träning. Det är klart att det lätt verkar bli mycket tid varje dag då. MEN – riktigt så ser jag det inte.
Jag ser t ex att man, på ett väldigt naturlig sätt, kan få in både aktivering och träning under en promenad. Likaså gör man det när man är hemma och ofta utan att man tänker på det. Självklart kan man även lägga till specifika träningstillfällen när man tillsammans med hunden lägger spår, tränar agility eller rallylydnad eller annat som man känner för. Är det dåligt väder kan man till och med göra allt det där inomhus. Vi har haft korvsök inomhus massor med gånger.
Det jag vill säga är att man självklart ska tänka efter innan man skaffar hund men att sedan inte krångla till det och göra det för omständligt.
Nu tänker jag sticka ut hakan och säga att jag tyvärr även ser samma sak med småbarnsföräldrar idag. Allt blir så uppstyrt. Det ska planeras när barn ska ha fri lek, när de ska pyssla, när de ska vara ute och när de ska göra alla möjliga aktiviteter som föräldrarna tycker att de ska vara med på. Vad barnen själva vill uppfatar jag (jag kan ha jättefel nu) inte som lika viktigt. Jag vet inte om jag hade pallat att vara småbarnsförälder idag. För mig verkar det vara skyhöga krav på hur allt ska vara och det gäller allt. Det kan jag inte minnas att det var när mina barn var små.
Jo – jag ser likheterna i mitt resonemang om hund och det om barn här.
Vem är det som har skapat detta beteende? Eller har jag bara fått allt om bakfoten.
