Det är i alla fall min erfarenhet

Oj, oj, oj!

Läste ett inlägg på en av mina favvobloggar som handlade om ett tv-program som tydligen visades igår. I programmet hade man sammanfört 90-talister med 40-talister med en enorm generationsexplosion som följd. Nu har jag inte sett programmet, om man inte räknar med reklamen för det, så jag ligger lite efter innehållsmässigt men jag har nog en ganska bra bild av vad som hände. Självklart har man med castingen till programmet valt ut de individer som ska kunna skapa bra (?) tv. 90-talistern var, om jag förstod det hela rätt, stora vandrande egon. Det var jagjagjagjagjag för hela slanten. Man undrar ju hur det har blivit så och var deras föräldrar finns.

Med tre barn, födda på 90-talet, kan jag se ATT det har blivit så och jag har även en TEORI till varför det har blivit så. Jag inte för alla. Till och med långt ifrån alla men ändå för tillräckligt många för att det ska synas och märkas och då inte bara på tv. Och min teori är just MIN teori – ingen sanning.

19 år gammal (ung) var jag när min och makens första dotter föddes. Fem år senare hade vi tre döttrar. Ja, jag var en ung mamma och många hade väldigt förutfattade meningar om mig. Maken var det ingen som sade något om – hm. Det kan ha att göra med att han är åtta år äldre än mig. Men – vi har båda haft en extrem samsyn på det här med barnuppfostran och gång på gång har vi fått höra att vi varit stränga. Det har varit strängt att sätta gränser, att vara konsekvent och att ha regler. Det har varit strängt att tycka att respekt är viktigt och att inte låta barnen själva bestämma. Kanske överdriver jag men att lära barn hyfs och fason samt även vett och etikett, som jag tycker är någon slags basnivå, har varit att vara sträng som förälder. Åtminstone enligt andra. Med backspegeln i handen ångrar jag inte att jag varit “sträng” och kanske kan man läsa ut något i att många av barnens kompisar gärna har varit hemma hos oss och gärna när vi varit hemma. Och – även de har “köpt” våra regler och fått den respekt som vi självklart visar tillbaka. Det går ju liksom åt båda håll… Flera av barnens kompisar har vi kontakt med fortfarande och det trots att barnen i sig har flyttat hemifrån.

Det här med att barn inte i tidig ålder själv ska behöva välja tror jag på. Som förälder hjälper jag mitt barn att göra kloka val men självklart inte för tid och evighet. Jag tror att om man har regler, är konsekvent och sätter tydliga gränser samtidigt som man hjälper sina barn att välja rätt upphör själva ”uppfostrandet” innan barnet kommer i tonåren. Någonstans där har jag som förälder förhoppningsvis lärt mitt barn hyfs och fason och vett och etikett och kan ändra mitt föräldraskap till att vara stöttande istället för uppfostrande. Självklart har jag behövt putta lite åt rätt håll ibland och en och annan gång också sagt NEJ och följt upp svaret på frågan VARFÖR på ett bra sätt. Ibland måste jag som förälder faktiskt vara den som även när barnen är unga vuxna bestämmer. Jag har ju trots allt aningen mer erfarenhet och konsekvenstänk än vad de har…

Min, eller rättare sagt min och makens syn på barnuppfostran, har också varit kryddad med massor av kärlek. Döttrarna har dagligen fått höra att de är älskade och det tror jag är jätteviktigt. Jag hoppas också att de uppfattar att de blivit sedda och lyssnade på. Det har ju inte handlat om en diktatur även om det kanske låter så :-). Och några experter är vi inte utan det har för oss handlat om sunt förnuft och learning by doing det som känns vettigt.

Sammanfattningsvis och för att återknyta till vad som är min teori till att det finns 90-talister som är stora vandrande egon är alltså att de inte vuxit upp i hem där man är konsekvent eller har regler och gränser. Återigen inte alla, men tillräckligt många för att det ska märkas.

Med vänlig hälsning,

Sjävlärd Förälder som vet bäst (obs – ironi)

ps: Jag har inte tagit upp frågan om curlande föräldrar alls här. Det är ett helt annat inlägg. ds

Annonser

En kisspaus i rätt tid

När man efter fyra timmars bilkörning plötsligt blir stående stilla i bilkö på grund av en seriekrock tänker man inte på att det tar lite längre tid att komma fram till målet. Dit kom vi ju så småningom. Istället tänker man på att vi nog tog den där kisspausen i rätt tid.

IMG_1183
Usch!!! Jag hatar olyckor och hoppas att det gick bra för de inblandade. Åtminstone tillräckligt bra…

Orimliga krav kanske

”Nej, skaffar vi hund är en welsh är alldeles för krävande för oss”

Flera gånger den senaste tiden har jag hört samma sak och det har fått mig att fundera. Vad är det som gör att många tänker så? När jag frågat vad de tänker är svaret att man läst att en welsh kräver daglig aktivering, promenader och träning. Dessutom tillkommer pälsvård. Det här är inga nyheter för mig men nu till det jag tror är pudelns (!) kärna: Man ser de här sakerna som tre olika saker som måste göras vid olika tillfällen. Dvs en stund aktivering, x antal promenader och si och så lång tid med träning. Det är klart att det lätt verkar bli mycket tid varje dag då. MEN – riktigt så ser jag det inte.

Jag ser t ex att man, på ett väldigt naturlig sätt, kan få in både aktivering och träning under en promenad. Likaså gör man det när man är hemma och ofta utan att man tänker på det. Självklart kan man även lägga till specifika träningstillfällen när man tillsammans med hunden lägger spår, tränar agility eller rallylydnad eller annat som man känner för. Är det dåligt väder kan man till och med göra allt det där inomhus. Vi har haft korvsök inomhus massor med gånger.

Det jag vill säga är att man självklart ska tänka efter innan man skaffar hund men att sedan inte krångla till det och göra det för omständligt.

Nu tänker jag sticka ut hakan och säga att jag tyvärr även ser samma sak med småbarnsföräldrar idag. Allt blir så uppstyrt. Det ska planeras när barn ska ha fri lek, när de ska pyssla, när de ska vara ute och när de ska göra alla möjliga aktiviteter som föräldrarna tycker att de ska vara med på. Vad barnen själva vill uppfatar jag (jag kan ha jättefel nu) inte som lika viktigt. Jag vet inte om jag hade pallat att vara småbarnsförälder idag. För mig verkar det vara skyhöga krav på hur allt ska vara och det gäller allt. Det kan jag inte minnas att det var när mina barn var små.

Jo – jag ser likheterna i mitt resonemang om hund och det om barn här.

Vem är det som har skapat detta beteende? Eller har jag bara fått allt om bakfoten.

Vart tog oktober vägen? Och varför är det redan mitten av november?

Jag är med på att åren faktiskt går fortare nuförtiden men nu börjar jag fundera på om det är någon som aktivt tar bort månader också. Som oktober. Vad händer där? Jag minns att det var september, att vi utnyttjade helgerna väl med både båtliv och bad men så plötsligt var det november och gråväder. Visst vet jag att båten kom upp på land och att vi täckte den och jag vet också att jag var i Österbybruk och hälsade på äldsta dottern men mer då? Jo, jag kom igång med träningen igen (på lite mer regelbunden basis) och vi började med söndagsmiddagar med familjen.

Nu plötsligt är det mitten av november och tiden fortsätter att rusa fram så vilken dag som helst nu är det väl julafton…

Går det att få tiden att liksom sakta in lite eller hänger det på mig? Hur gör jag i så fall?

Allt tips mottages tacksamt.

Det här med köpstoppsutmaning alltså

Plötsligt inser man ett och annat – Jösses vad vi matas med ”kom och köp”-budskap. Då menar jag inte alla subtila och inbäddade annonser på nätet utan de direkta. De kommer i mailen och på mobilen. Jag har egentligen inte tänkt på det så mycket förrän nu. Nu när jag är med i köpstoppsutmaningen.

Det känns som att jag deletar det mesta i mina inboxar nuförtiden. Många är nyhetsbreven som jag har slutat prenumerera på (går ju att starta upp dem igen sedan) men istället ser jag alla sms som trillar in. Det är erbjudanden om köp 3 betala för 2, halva reapriset och 20% rabatt på ett köp osv. Jag fortsätter att ta bort bara för att hitta ännu fler erbjudanden och rabattkuponger när jag öppnar den vanliga posten.

En tanke som slår mig är om vi verkligen är så lättlurade? Troligen är det så. Mycket troligt dessutom.

Är inte det lite sorglig?

Det är så inte jag

Eller är det kanske det nya jag?

Till min egen förvåning har jag ännu en gång hittat en tapet som jag gillar. Den är till och med redan införskaffad och väntar på att jag ska sätta upp den. Precis som sist har jag valt en stormönstrad tapet och denna gång även mörk. Det är så långt från det ljusa och omönstrade som jag brukar välja.

Den till vänster hamnade i köket och den till höger kommer att sättas upp som fondvägg i vårt sovrum. Troligen redan i helgen.

Desktop4

Vad har hänt med mig och vilken tolkning kan man göra av det?

Oavsett så är det kul med lite förändring. Den här gången med 25% rabatt dessutom.

Som en sagovärld

Har man hund blir det en hel del promenader och nu när mörkret kommer tidigare går jag kvällstid gärna där det är upplyst. Det innebär oftast att jag passerar genom olika villakvarter. Dessa kvarter som poppat upp i perfekta rader med perfekta gråa murar och stenläggningar, helt plana gräsmattor och likadana bilar framför husen. Kvarter där husen är vita eller möjligen grå. Där till och med inredningen (ja, den ser man genom gigantiska fönster) är likadan som grannens. Möjligen avviker färgen på den dyra köksmaskinen som står (oanvänd?) på bänken i köket och kanske har man inte ”hunnit” byta upp teven till den nyaste/största/häftigaste…

Jo men visst raljerar jag nu. Åtminstone lite. Men jag skulle inte vilja vara i den fasen av livet där det skulle vara min verklighet. För i den verkligheten måste oket av ”alla andras” krav på dig var oerhört tungt.

För mig räcker det att promenera på de kvarterens gator lite då och då. Ungefär den dosen är lagom för mig. För det är lite som att vandra i en sagovärld. Där prinsen och prinsessan fick varandra och sedan levde lyckliga i alla sina dagar. Grejen är den att sagor är just sagor… Jag tror inte att det är fasaden som är det viktigaste. Jag tror att det är det som händer på insidan.