Vart tog oktober vägen? Och varför är det redan mitten av november?

Jag är med på att åren faktiskt går fortare nuförtiden men nu börjar jag fundera på om det är någon som aktivt tar bort månader också. Som oktober. Vad händer där? Jag minns att det var september, att vi utnyttjade helgerna väl med både båtliv och bad men så plötsligt var det november och gråväder. Visst vet jag att båten kom upp på land och att vi täckte den och jag vet också att jag var i Österbybruk och hälsade på äldsta dottern men mer då? Jo, jag kom igång med träningen igen (på lite mer regelbunden basis) och vi började med söndagsmiddagar med familjen.

Nu plötsligt är det mitten av november och tiden fortsätter att rusa fram så vilken dag som helst nu är det väl julafton…

Går det att få tiden att liksom sakta in lite eller hänger det på mig? Hur gör jag i så fall?

Allt tips mottages tacksamt.

Det här med köpstoppsutmaning alltså

Plötsligt inser man ett och annat – Jösses vad vi matas med ”kom och köp”-budskap. Då menar jag inte alla subtila och inbäddade annonser på nätet utan de direkta. De kommer i mailen och på mobilen. Jag har egentligen inte tänkt på det så mycket förrän nu. Nu när jag är med i köpstoppsutmaningen.

Det känns som att jag deletar det mesta i mina inboxar nuförtiden. Många är nyhetsbreven som jag har slutat prenumerera på (går ju att starta upp dem igen sedan) men istället ser jag alla sms som trillar in. Det är erbjudanden om köp 3 betala för 2, halva reapriset och 20% rabatt på ett köp osv. Jag fortsätter att ta bort bara för att hitta ännu fler erbjudanden och rabattkuponger när jag öppnar den vanliga posten.

En tanke som slår mig är om vi verkligen är så lättlurade? Troligen är det så. Mycket troligt dessutom.

Är inte det lite sorglig?

Det är så inte jag

Eller är det kanske det nya jag?

Till min egen förvåning har jag ännu en gång hittat en tapet som jag gillar. Den är till och med redan införskaffad och väntar på att jag ska sätta upp den. Precis som sist har jag valt en stormönstrad tapet och denna gång även mörk. Det är så långt från det ljusa och omönstrade som jag brukar välja.

Den till vänster hamnade i köket och den till höger kommer att sättas upp som fondvägg i vårt sovrum. Troligen redan i helgen.

Desktop4

Vad har hänt med mig och vilken tolkning kan man göra av det?

Oavsett så är det kul med lite förändring. Den här gången med 25% rabatt dessutom.

Som en sagovärld

Har man hund blir det en hel del promenader och nu när mörkret kommer tidigare går jag kvällstid gärna där det är upplyst. Det innebär oftast att jag passerar genom olika villakvarter. Dessa kvarter som poppat upp i perfekta rader med perfekta gråa murar och stenläggningar, helt plana gräsmattor och likadana bilar framför husen. Kvarter där husen är vita eller möjligen grå. Där till och med inredningen (ja, den ser man genom gigantiska fönster) är likadan som grannens. Möjligen avviker färgen på den dyra köksmaskinen som står (oanvänd?) på bänken i köket och kanske har man inte ”hunnit” byta upp teven till den nyaste/största/häftigaste…

Jo men visst raljerar jag nu. Åtminstone lite. Men jag skulle inte vilja vara i den fasen av livet där det skulle vara min verklighet. För i den verkligheten måste oket av ”alla andras” krav på dig var oerhört tungt.

För mig räcker det att promenera på de kvarterens gator lite då och då. Ungefär den dosen är lagom för mig. För det är lite som att vandra i en sagovärld. Där prinsen och prinsessan fick varandra och sedan levde lyckliga i alla sina dagar. Grejen är den att sagor är just sagor… Jag tror inte att det är fasaden som är det viktigaste. Jag tror att det är det som händer på insidan.

En Bondekyrka, en Domkyrka och en insikt

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att kyrkor är häftiga ställen. Få byggnader talar till mig som de gör. Bondekyrkan och Uppsala Domkyrka var inga undantag. Det pågick bröllop i Bondekyrkan så det besöket får vi spara till nästa gång men Domkyrkan kom vi in i. Tyvärr (får man säga så) var det en utställning i kyrkan och mig störde det lite. Jag ville sett kyrkan som den är på riktigt. Även om jag tycker att det är bra att den används och bjuder in många att besöka den. Summa summarum blir dock att det får bli ett nytt besök en annan gång.

Äldsta dottern springer ju här lite titt som tätt 🙂 och nu visade hon mig var hon satt vid Ärkebiskopsvigningen i våras och jag insåg också att det är här hon en dag kommer att vigas till präst.

Den insikten!

10647188_10152222994501116_2993359857061072270_n 10672190_10152222994781116_1321256287398017061_n 230031_10152222995096116_3894946498354074359_n

Efter lunch på Stadsmissionens café utanför Domkyrkan (med livet som insats) kände vi oss nöjda och mätta på intryck.

(Att lunchen intogs med livet som insats beror på att vi satt utomhus. Under en ek. En ek med ekollon. En ek där fåglar gärna satte sig i och ”plockade” ekollon. Man kan väl säga att fåglarna inte ”plockade” alla ekollon. Rätt många ramladen ner på oss. Som målsökanden missiler ungefär…)

Nu blir det lördagsmys och hemmagjord pasta. Jag hör hur de två äldsta döttrarna pysslar med det i köket. Efter maten tänker jag spöa dem i ”När då då?” igen.