Jag hade inte ens fyllt trettio när det första gråa hårstrået dök upp och det här med att färga håret blev mer av att täcka-över-de-gråa-hårstråna än för att jag ville ha omväxling. Någonstans fanns uppfattningen att grått hår inte var ok. Grått hår färgar och döljer man. Åtminstone om man, som jag, är av kvinnligt kön. För när de där grå hårstråna började dyka upp även på vänner av manligt kön var det inte så att de sprang iväg för att färga det.
Jag har länge tyckt att grått hår är riktigt snyggt men därifrån till att själv vara bekväm att ha det är steget rätt långt. Och det då utan att jag egentligen kan sätta fingret på vem som bestämt det. Eller.. visst vet jag det men jag vill ju inte erkänna att även jag faller under pressen från omgivningen att vara snygg. Omgivningen som även bestämt att vi ska vara rynkfria, inte ha mörka ringar under ögonen, ha en sammetslen hy… ja, listan kan göras lång.
Trots att jag färgat håret länge har det visat sig att mitt hår är lite speciellt. Färgen fastnar inte riktigt som den ska och OM jag skulle vilja att det gråa inte syns skulle jag behöva färga det typ varannan vecka. Det håller inte i längden och blir ganska kostsamt. För att inte tala om hur det sliter på håret.
Jag har nu försökt låta bli att tänka på utväxten. Utväxten där mycket är grått men en del även är helt kritvitt (den kritvita utväxten är jag nästan lite fascinerad över). Vi får se hur länge till jag orkar. Har fått tips att så småningom lägga i ett fåtal mörka slingor för att jämna ut det lite men jag vet inte. Kanske är det lika bra att bara låta det vara…och hålla ut.
42 år och gråhårig… Är det liksom ok? Läser på nätet att den grå färgen står för intellekt, kunskap och vishet. Jag kanske ska vara nöja mig med det.
Men…är jag tant nu?
en lisa i livet 