en lisa i livet

Dagarna bara rullar på och snart är det semester ju. Vart tog tiden vägen? Det var ju nyss jul.

Idag var det lite extra roligt på jobbet. Jag och en kollega spelade in en film. Vi får väl se hur det blir men i tanken är det en grymt kul idé. Allt filmades med mobilkamera så vi pratar inte någon jätteproduktion direkt men kul var det.

Onsdag betyder ju även yoga. Något som jag verkligen gillar. Och behöver faktiskt. Det är bara att inse. I september åker jag till och med på yoga-resa. En hel vecka och massa yoga i en underbar miljö. Det känns superlyxigt men ändå lite konstigt att unna sig själv det.

Dagens pass var riktigt bra. Och ja, vi tränade även på huvudstående. Jag var lite bekymrad för just det och hade bett yogaläraren att hjälpa mig om jag skulle tappa balansen. Vill ju liksom inte dra på mig ytterligare ett ryggskott nu när jag känner mig återställd.

Balansen funkade och jag ramlade inte. Det kändes till och ned så bra att jag kanske vågar återuppta min träning på att stå på händer igen. Nästa vecka får det bli.

Nu – sista avsnittet av Modus.

Återigen en intensiv dag fylld av roligheter. Idag fick jag möjligheten att bjuda äldsta dottern på lunch så på något sätt blev dagen till två…

Nästan tre faktiskt, eftersom jag och kompisen tog en löprunda ikväll.

Ytterligare 4 km in på löpkontot och fortfarande mjukstartar vi lite för att vara snälla mot våra ryggar. Hur som blev det 28 sköna trötta minuter. I söndags var tunna tajts och tröja. Idag fodrade tajts och vantar som gällde. Som det blåste…

Med maken på resande fot blev det lättlagat till middag. Lättlagat men och något av en favorit.

Imorgon är det onsdag och det vet ju alla vad det innebär – yoga!!

Längtar redan.

Än så länge är det inget man blir lycklig över…

Vissa dagar bara är och idag hat varit en sån dag. En sån dag när det känns som att jag legat fem minuter efter mig själv hela dagen.

Hela tiden på väg.

Från ett möte till ett annat.

Samtidigt är det ju kul. Kul att ha mycket att göra. Mycket roligt.

Den där promenaden med maken och hundarna ikväll satt som en smäck. Och vi slapp faktiskt regnet.

När ryggskottet slog till för två veckor sedan såg jag hur all träning och kondition bara försvann. Som det kändes då skulle det dröja bra länge innan jag kunde träna igen.

Att beskriva känslan efter 4 försiktiga km löpning på söndagseftermiddagen går därför knappt att beskriva. Glädje, lycka, tacksamhet…. ja, många är orden.

Nu gäller det att skynda långsamt och fortsätta lita och lyssna på kroppen. Det här kommer bli riktigt bra.