Den 5 oktober ska yngsta dotterna operera sitt hjärta igen och jag insåg idag att det bara är en vecka bort i tiden. Även om vi väntat på detta – och sett fram emot det blev det plötsligt väldigt verkligt och väldigt nära.

Samtidigt som jag som mamma givetvis tänker alla ”mammatankar” så ser jag även fram emot den 5:e för oavsett hur det går innebär utfallet att vi tar avstamp i ett nytt normalläge. Jag är övertygad om att det normalläget kommer att innebära att yngsta dottern återigen tänker, lever och andas handboll och att jag som mamma återigen kommer att behöva tjata på henne att prioritera tiden även till skolan. Jag längtar redan! Även om det någonstans kanske finns en pacemaker inblandad… Men då ingår även den i normalläget och då behöver hon heller inte äta några mediciner med knasiga biverkningar.