Jag upphör aldrig att förvånas över hur vackert det är. Alltid. Bara man tittar tillräckligt noga. Visst är det så att det nog är lättast att tycka att det som finns runt omkring dig är vackert när solen skiner, temperaturen är behaglig och du själv känner dig på gott humör. Andra gånger behöver du liksom anstränga dig lite mer. Det har är något man faktiskt kan bli bättre på men då måste man träna.

Att man kan bli bättre på det kan jag gå i god för. Jag tycker nog till och med att jag blivit bra på det. Jag letar efter vackerheten. Den som jag vet finns där. Och nästan alltid hittar jag den. Snabbare och snabbare ju bättre jag blir på det.

För visst är det vackert även om det är gråväder?!

Som bonus gör det vackra något med mig. Det liksom ger mig energi och det tror jag inte att jag kan få för mycket av.