Tjugofemårig bröllopsdag

Idag för 25 år sedan blev vi man och fru. Han, maken och jag. Vi vigdes i Strömstad kyrka på midsommarafton och än kan döttrarna kivas om att de nog faktiskt var med. Äldsta i magen och de två andra i pappas pung. Det där med pappas pung sades av mellandottern när hon var tre och ett halvt år och det där med hur det hade blivit en bäbis i min mage var väldigt spännande (jag väntade yngsta dottern).

I lördags gifte vi oss igen. Eller som det heter, förnyade våra löften. Tillsammans med nära och kära och på klipporna vid havet. Det var starkt. Det var fint!

Det var nästan starkare och finare än då, 1990. Jo. Faktiskt! Mycket tack vare makens ord till mig, döttrarnas sång (Sonja Aldéns – Du är allt) och ord till oss under ceremonin och alla som var med. Jo – jag grät en skvätt och jag vet att fler än jag gjorde det.

Efteråt blev det kalas för självklart ska sånt firas. Det var tal och det var sång och massor med härliga människor. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad och rik. Enda missödet var när vi skulle sätta oss till bords. Två personer saknade platser. Jag hade haft sådan fokus på alla gästernas bordsplacering att jag hade missat mig och maken. Hoppsan liksom. Vårt värdpar löste det galant. Ja – de löste allt precis hur bra som helst. Världens bästa värdpar om du frågar mig.

Värdens bästa gäster hade vi såklar också. Inte nog med att de är dem de är, de delade in sig i lag och tog hand om allt. Maken och jag fick inte komma i närheten av köket. Sade jag världens bästa gäster? Vid två låste och larmade vi lokalen lagom möra och lyckliga efter en helt fantastisk fest.

Måste bara visa en skymt av tårtan från en bild som yngsta dottern tog. En av vännerna, tillika granne, gör helt magiska tårtor. Den här var inget undantag! Och den var fantastisk god!!!

Hela alltet är nu ett mycket fint minne som jag för alltid kommer att se tillbaka på med ett varmt hjärta och stort leende. En av de bästa dagarna i mitt liv faktiskt! Jo! Så är det.