Vad gör det väl om det blåser lite kallt? Solen skiner och båten är sjösatt. Med sprayhooden som skydd är det lä i sittbrunnen och nere i båten går värmaren. Det fortsatta arbetet med att få Aquelina klar rullar på och vi får massor gjort. Tänk sedan vad gott den där första koppen kaffe i sittbrunnen smakade.
Nu väntar Sintra och jag på att maken ska komma tillbaka med ett lass dynor. Vi kommer nog att bli klara med det vi hade tänkt oss idag.
Båten är sjösatt och vi har flyttat den till en tillfällig plats i väntan på vår nya plats som inte är klar än. Sintra, båtvan som hon är, skuttar fram och ställer sig i fören, liksom för att hålla ”uppsikt”. Där har hon stått länge, med öronen fladdrande i vinden. Verkar som om hon vill hålla koll på det mesta.
Oj vad det märks att hon är glad att vara tillbaka ombord.
Det bestämdes igår och sjösättningen skulle bli idag. Under dagtid och efter lunch. Medan jag var kvar på jobbet alltså. Rekordtidig sjösättning. Så tidig att lastbils-/kranföraren ännu inte hade bytt från långa byxor till shorts skulle det visa sig. Det gör han först 1 april.
Yngsta dottern var med och hjälpte till och en av de viktiga uppgifterna var ju såklart att fotografera och kl 14.13 kom första bilden.
Aquelina hängande i kranen på lastbilen. Det där momentet som jag tycker är allra pirrigast. Det är så självklart vad som händer om många ton båt ramlar i marken…
14.44 fick jag sedan bilden på Aquelina liggande i vattnet och förtöjd.
Allt hade gått planenligt och allt funkar som det ska. Nu är det vår på riktigt!
Nu är det bara ”resten” kvar! 🙂 Det där roliga som man kan göra när båten ligger i vattnet.
Rekordtidigt sjösatte vi Aquelina. Nu är det ”bara” mastning och resten kvar. Lite lär bli gjort i helgen skulle jag tro.
Klappar mig själv på axeln.
Hade ställt väckarklockan på 06.10 (i min värld nästan omänskligt tidigt) och packat träningsväskan. Planen var ett tidigt träningspass före jobbet. För ett tag sedan lyckades jag till och med göra det till en vana men det var nästan ett år sedan nu och orken har liksom inte riktigt funnits där. Dags för ett krafttag alltså…
Så ringde klockan och jag kände efter. Orkade jag? Nej det kändes inte så – alltså ställde jag fram klockan en timma och vände på mig för att somna om. Då hände det – jag blev förbannad på mig själv…. Allt var ju för tusan förberett. Så vad händer? Jo, jag tar mig upp och iväg och kommer till jobbet vid åttatiden färdigtränad, nyduschad och hungrig, men även supernöjd med mig själv.
Ibland kan jag till och med förvåna mig själv.
