Lite kortare, lite mindre grått och mycket mindre lockigt 🙂
Det mindre lockiga lär försvinna först.
Resten är bara att göra om och göra om och göra om och…
Författare: en lisa i livet
Sommartid är segling ett stort intresse och vintertid händer mycket annat kul. Gillar att träna, vara utomhus och att fotografera. Befinner mig mitt i livet och lever en dag i taget livet tog en liten knyck den 16 sept 2018 då jag drabbades av en stroke.
Dimman lättade
Igår var det massiv dimma under stor del av dagen och även idag såg det ut som att den skulle komma inrullande från havet. Den låg därute över Tjörn och tvekade… Skulle den eller skulle den inte fortsätta in över land?
Dimman valde turligt nog att lösa upp sig och istället blev det en sån där nästan magiskt vacker höst-/vinterdag när man egentligen önskar att det är helg. Tänk en långpromenad med någon du tycker om! Följt av varm choklad med vispad grädde, gärna spetsad med lite konjak. Vi får hoppas på många fler sådan dagar i vinter istället. Många dagar då solen skiner och det är vindstilla. Huruvida det är plus- eller minusgrader spelar mindre roll… Det finns ju varma kläder.
Skrämselhicka
Så hände det som vi visste skulle hända någon gång. Sintra blev sjuk. Visst hade hon ätit lite dåligt i ett par dagar man i övrigt märktes inget på henne. Under eftermiddagen hade hon till och med varit ute på Galtarö och sprungit lös en stund. Kanske var det en bidragande orsak. Hon hade ju sprungit ut i vattnet några gånger..?
Under kvällen blev hon mer och mer ynklig. Ögonen krympte och hon strök sig längs väggarna. Dessutom skakade hon, andningen var ytlig och hon hade 38,9 i temp. Det fick bli ett samtal till veterinären. Han lugnade oss och vi skulle avvakta natten och sedan ta hennes temp på morgonen igen.
Sintra somnade under lillmattes täcke och sov gott hela natten. Frampå morgonkvisten började hon andas normalt igen och när hon sedan vaknade hade hon inte längre någon feber och var sitt vanliga jag igen. Dessutom åt hon som en häst 🙂
Första pärsen avklarad – men jobbigt var det. Både att inte veta och att det var första gången hon var sjuk. Nu har vi klarat av det så då lär vi klara nästa gång också, för det lär ju bli fler gånger.
Dimmigt värre
Efter lunch rullade den in. Dimman. Och inte vilken dimma som helst, utan riktigt tjock filmjölkstjock dimma. På den korta väg jag har från jobbet visste jag inte alls var exakt på vägen jag var vi några tillfällen. Det är lätt att förstå att man kan gå vilse i dimman. Tur att jag hade en väg att följa.
Efter att jag hade kört mitt skivstångspass och när jag skulle köra hem hade dimman tjocknat ytterligare. Lite minusgrader på detta och det är bäddat för trafikkaos.
Med ett stopp på vägen
På väg från Linköping till Landvetter för att lämna av syster och systerdottern innan vi åkte vidare hem bjöd mormor på middag på Kinesen i Ulricehamn. Äter man ute i Ulricehamn är det just till kinesen man går så det föll sig väldigt naturligt. Att mormor dessutom älskar maten där och i det närmaste är stamkund där gör det ju bara ännu mer naturligt 🙂
Vi parkerade bilen där hon bor och promenerade sedan gågatan dit. Det var rätt skönt att röra sig efter fler timmar i bilen.
Stackars maken (eller inte). Ensam kille bland fem tjejer (!) men han verkade inte klaga… och det blev ett roligt stopp med många skratt och vilda planer för en framtida 100-årsfest med fyrverkerier och annat roligt.
Landvetter blev nästa stopp och det är klart att jag kramade om syster och systerdotter lite extra. Det dröjer ju ett litet tag tills vi ses igen nu och däremellan kommer både jul och nyår, men det är klart… så fort som tiden går just nu så dröjer det säkert inte riktigt så länge som jag tror.
Tills dess, eller åtminstone ett tag, kommer jag att ha den här intensiva, roliga, familjefyllda helgen tätt i minnet och väldigt nära hjärtat!
en lisa i livet 