Vid 22-tiden igår var vi framme i Arsita. Vi flög från Landvetter vid tre och körde sedan hyrbil på slingriga smala vägar där man inteville ha möte. Temperaturen som mötte oss i Rom var 20 grader men sjönk sedan och framme i Arsita var det tyvärr bara 9 grader.
Verkligen roligt att vara här och se hur svågern har det i sitt nya hem.
..att återhämta mig efter jul- och nyårshelgerna Jag tycker att det är jobbigt med denna konsekvens av min stroke även om jag självklart är tacksam att jag kan och får uppleva helgerna.
I retrospekt var det kanske överdrivet optimistiskt att bjuda in nyfunna vänner helgen före jul. Att dessutom lägga in ett besök på jul på Liseberg där det var extremt mycket folk kanske rent ut var korkat.
Först nu börjar jag landa igen vilket innebär att hjärntröttheten är hanterbar.
Maten till jul har vi ett mycket väl fungerande system för.Ett system som vi förfinat sedan 2018. Inget saknades och ingen behövde stå med allt.
Vi hade tagit hem husbilen så att jag kunde gå undan och vila med jämna mellanrum. Ett riktigt bra hack. även om det skulle visa sig att det skulle bli riktigt kallt och därmed halt just dessa dagar men jag klarade mig utan vurpor.
Nyår skulle vi firat i Kungsäter med vänner men så blev det inte pga sjukdom. Istället fick det bli hemma vilket min hjärna säkert uppskattade.Maken bjöd på fyrarätters och yngsta dottern som jobbar inom vården väntades in för huvudrätten.
Nu är vardagen här och vi är återigen 2 vuxna och 1 hund i hemmet. Rutinerna börjar ramla på plats och vi ser fram emot ett oskrivet 2024 med nya spännande upplevelser men de vänner vi lite med ett tag till även om vi redan hunnit med ett kalas.
I maj gick jag en utbildning för att bli individuell tränare i gymmet på Friskis Fyra daga i skolbänken var inte helt ojobbigt i och med effekterna av min stroke. Det var teori blandat med praktik och rätt krävande. Efter utbildningen gör man ett praktiskt prov.
Första försöket misslyckades jag med så det var bara stt bryta ihop och komma igen, något jag är bra på.
Jag har fått mycket pepp och stöd från min n förening och övning har varvats med teoriplugg.
Förra onsdagen gjorde jag ett nytt försök och BLEV GODKÄND!!
Vilken revansch mot stroken.
Heja mig liksom
Det är inte bara stroken som gör att träning är viktigt för mig. För några år sedan tog jag tag i storskotet när bommen på vår segelbåt riskerade att gå i huvudet på yngsta dottern. Istället fick jag en disk mellan två kotor i ländryggen punkterad. På röntgenbilderna såg den tydligen ut som en ledsen sufflé. Tack vare bra coremuskler tyckte läkaren att det var onödigt att operera. Så jag fortsatte att träna. Strroken gjorde mig ju vänstersidigt förlamad och det har i sin tur att jag blivit lite sned och belastar ryggen fel och får värk.Värk som gör. att jag tex har svårt att lyfta benen och böja mig ner.Alltså fortsätter jag att träna. När jag felbelastat ett tag brukar jag få ont i bröstryggen och då tar jag hjälp av en kiropraktor för behandling, massage och tips.Hans viktigaste tips- fortsätt träna….
Så det gör jag. Just nu: jympa, gym Yoga och när andan falle på, en promenad eller löptur.Vågar inte ens tänka på hur ryggen skulle må utan träning.
En så vanlig grej som att baka är oerhört energikrävande för mig men jag har lärt mig några grejer som gör att det går lättare.
* planera i god tid
* förbereda mig mentalt
* ha gott om tid
Igår var det dags att baka. Saffransbullar med mandelmassa. Maken hade hjälpt mig handla. Hade jag behövt åka och göra det först själv hade det gått energi till det.
Jag hade läst igenom receptet flera gånger och kände mig rätt säker på att det skulle gå bra. Enligt receptet skulle degen och bullarna jäsa tre gånger så jag visste att det skulle finnas tid för vila – också viktigt.
Allt gick smidigt och bra. Till och med att ta ut plåtarna ur ugnen. Vänster hand är inte helt att lita på än och jag var lite orolig att bränna mig.
Behöver jag säga att jag njöt av fikat efteråt?
en lisa i livet 