Som den morgontrötta människa jag är fortsätter jag att förvåna inte bara min omgivning utan även mig själv med att träna klockan 07.00 både måndagar och fredagar. Jag förvånas nog egentligen ännu mer av att yngsta dottern följer med, liksom hennes namne.
När jag tränar klockan sju måste jag åka hemifrån senast fem över halv sju vilket i sin tur innebär att väckarklockan står på den okristliga tiden 06.00. När jag imorse smög ut ur sovrummet, där både make och hund fortfarande sov gott, kastade jag en blick på termometern och höll helt klart på att krypa ner i sängen igen.
– 14,1 grader!
Isen lägger sig återigen mer och mer och det där med sjösättning känns återigen rätt avlägset. Kallt ska det visst fortsätta vara i minst en vecka till och det skulle inte förvåna mig något om det kom lite snö på det.
Ändå var det faktiskt vår i luften när jag tog en lunchpromenad. Snart, riktigt snart hoppas jag att slänten, som just nu är grå och tråkig, är full av vitsippor.
Sen kan jag ju inte låta bli att njuta av solen och vackerheten den skapar i det kalla vädret. Utsikten från jobbet idag var inte att leka med.
en lisa i livet 