Om en vecka, nästa måndag, sjösätter vi. Då är det vår på riktigt. Sen ska hon bara riggas och fyllas innan vi kan kasta loss för årets första tur.
I helgen som var blev det i alla fall en kopp kaffe i sittbrunnen. Det går bra även när hon står på land.
Vågar vi hoppas på en fin påsk?
Hela åtta år fyllde han idag, vår Flipp. Goa, fina, underbara, älskade Philip.
Godsaker och paket blir det såklart och så hoppas vi att han får fylla år lika många gånger till – eller i alla fall nästan.
Egentligen hade vi tänkt oss till Skagen men till slut hade vi bokat biljetter till London istället.
Vi flög från Köpenhamn, landade sent och blev hämtade av bil som vårt boende bokat. Väl framme var det mörkt. Och tyst. Och låst. Jag hann tänka massa dumma tankar medan signalerna gick fram på det telefonnummer jag hade till boendet och det helt utan anledning. Tio minuter senare stod vi i vår lägenhet och typ fem minuter efter det hade vi somnat.
Vi bodde vid Kensington High Street och kunde välja och vraka bland restauranger som serverade frukost innan vi tog tunnelbanan till Tower Hill. Det var ungefär det enda vi hade tänkt oss ”turista”. Nej, vi ville bara komma bort en helg och göra ingenting och så blev det också.
Lite shopping blev det när jag snubblade över Asicsbutiken på Oxford Street och inte kom därifrån utan ett par nya löparskor men mycket mer shopping än så blev det inte.
Sista dagen anslöt lillasyster som bor i Manchester. Tillsammans med henne och hennes lilla familj åt vi först frukost innan vi promenerade i vårvädret till The Science Musuem så några värdefulla timmar fick vi innan vi var tvungna att ta oss till vår lägenhet för vidare transport hemåt.
Tyvärr lämnade vi kvar vårvädret i England (hela 17 grader hade vi) men det lär komma hit vad det lider också. Och en sista pub hann vi med innan vi tog tåget till flygplatsen.
Varenda löppass känns som en milsten och vissa till och med i ordets rätta bemärkelse. Milen har vi klarat av flera gånger och den skrämmer inte ens längre. Hela 40 mil (400,3 km för att vara exakt) har jag tillryggalagt sedan jag började träna på allvar inför Göteborgsvarvet. Nu är det så att vi inte mäter sträcka när vi springer utan istället är det tid som gäller. 40 minuter här, 30 minuter där, 90 minuter och så till slut 100 (!) minuter. H U N D R A minuter. En timme och fyrtio minuter.
I vanliga fall lägger vi långpassen på helgen men just den helgen hade maken och jag bestämt oss för att möte våren i London så det fick bli ett onsdagspass.
Det snöade och vi hade ganska mycket motvind första biten men sedan svängde vi av och fick vinden med oss istället. Båda hade vi valt de dubbade skorna och tur var väl det för det var inte många sträckor som var isfria. Nästan 14 kilometer blev det och även om vi var trötta efteråt var vi ändå inte helt slut. Mest trött var jag dock i de främre fotsulorna. De dubbade skorna är inte riktigt lika mjuka som de vanliga löparskorna och 100 minuters stegande kändes ett tag efteråt.
Känslan efteråt? Helt magisk! Vi är helt förbluffade över hur långt vi springer och hur stark kroppen känns. Det där Göteborgsvarvet skrämmer inte riktigt lika mycket längre.
Nu har jag inte sprungit en enda meter sedan dess eftersom jag drog på mig världens förkylning i London så imorgon får det bli ett försiktigt pass. På söndag ska vi springa Varvetmilen i Göteborg. Mitt allra första riktiga lopp.
Här har snöat och blivit vinter igen och att svida om inför ett löppass utomhus lockade inte jättemycket.
Men…
Jag bytte om och körde till löparkompisen. Vi skulle springa hos henne idag. Bilfärden gick långsamt. Det var verkligen glashalt. Kompisen var lika opepp som jag och någonstans där inser man hur bra det är att vi är två som tränar tillsammans. Ingen av oss vill vara den som stället in.
50 minuter senare var vi glada och mer än nöjda. Trots isgata, snörök, isande nordanvind, snömodd och slask hade vi sprungit i ett riktigt behagligt tempo. Så behagligt att vi hade kunnat springa ännu längre.
Där set man hur det kan bli. Mycket bättre än förväntat alltså.
en lisa i livet 