I veckan släpptes senaste säsongen av House of Cards men jag var inte en av dem som hade väntat på den. Jag har inte sett de tidigare säsongerna. Visst, jag såg det första avsnittet, typ. Jag såg delar av det men det var svårt att få ett sammanhang när man somnar…
Igår började vi om – och såg tre avsnitt på raken. Idag är jag glad att det är skräpväder. Vid fem ska vi hälsa på Sintra och valparna men innan dess hinner vi se några avsnitt till.
Nu rullar avsnitt 5.
Jag: (efter att ha väntat i telefonkö i tio minuter) Hej, jag har fått en telefontid med min läkare och behöver ändra telefonnummer.
Hon: Jaha. Men vi har använt det nummer som vi har.
Jag: (vänligt) det nummer ni har är inte rätt.
Hon: (snorkigt) Vi har inte gjort fel. Det nummer som står där är rätt nummer. Vi använder alltid det nummer som vi har fått av patienten. Det kan inte vara fel.
Jag: (väldigt vänligt) Det numret har ni kvar sedan gammalt och jag har bytt telefonnummer så om läkaren ringer på det nummer som ni har angett kommer ingen att svara.
Hon: (aningens mindre snorkigt) Jaså – vill du ändra numret?
Jag: (efter att ha tagit ett djupt andetag) Just det. Det var ju det jag sade från allra första början. Numera har jag följande nummer
Hon: Vad bra. Då ringer doktorn det numret istället.
Jag: Tack så mycket och trevlig helg!
Suck…
Idag bäddade maken och han vet att jag tycker att det är rätt viktigt att lägga kuddarna rätt.
Jag tycker nog att han lyckades rätt bra.
Den där aningen när man vaknar. Att något inte är helt hundra. Egentligen vill man inte känna efter men ändå gör man det. Något är fel. Något gör ont och känns inte som det ska. Det svider i halsen och huvudet känns fyllt av bomull.
Oavsett vad man gör går det inte att bli av med känslan mer än för en stund och då med hjälp av piller. Förbankade förkylning! Jag har inte tid med dig. Inte nu och inte någon annan gång heller för den delen. Dessutom brukar du lämna kvar rester som långvarig hosta efteråt och den förra har jag liksom precis blivit av med…
Jag vore hemskt tacksam om du valde att stanna en extremt kort tid den här gången. Typ bara idag eller så.
Kan vi säga så? Ok?
Maken seglar ju radiostyrda segelbåtar sedan en tid tillbaka och jag har många gånger fått frågan om jag inte vill testa.
Jag har sagt tack men nej tack varje gång. I början för att det inte lockade mig och sedan kanske lite mer av princip… 😜
Tills idag vill säga. Nu var det så att jag INTE hade anmält mig men det hade någon annan (läs maken) och där och då var det inte läge att hoppa av.
Alltså testade jag. Och tävlade.
Vi kan väl säga så här: det var roligare än jag trodde och jag sög inte. Nej – jag vann inte men jag kom inte sist eller näst heller.
och kanske att jag testar igen…
en lisa i livet 