Allt har snurrat. Inte en vägg har varit rak och bokstäverna dansar så fort jag rör huvudet det minsta. Det handlar om min första kontakt med rumsprogressiva terminalglasögon. Visst kan jag se nytta med dem när jag är i exakt rätt läge. Texten på skärmen blir jättebra. Likaså texten i det utskrivna dokumentet som jag tittar på. Nu gäller det nog att stå ut och vänja sig – då blir det nog bra till slut även om jag känner mig lätt salongsberusad för tillfället.
Att jag inte skulle kunna hålla isär dem och mina vanliga glasögon behöver jag nog inte bekymra mig över (även om båda bågarna är mycket lika) för det finns inte i min värld att jag skulle vandra iväg med terminalglasögonen på mig…
En medelålders man i min närhet bjöd på dagens skratt.
en lisa i livet 