Klapp på axeln

Även igår gick jag på Skivstång – intervallpasset och fick även med mig yngsta dottern och hennes kompis. Vis av erfarenhet lade jag inte på riktigt lika mycket vikt som förra onsdagen men jag såg ändå till att stången var tyngre än jag har när jag leder pass själv.

Det kändes bra. Det känns fortfarande bra! Duktig är jag och jag ger mig själv en stor klapp på axeln 🙂

När mamma är för långt bort

Äldsta dottern är sjuk och mammahjärtat vill så gärna blåsa bort det sjuka. Det är lite svårt eftersom hon bor alldeles för långt bort. Istället får jag försöka att vara mamma på distans och ändå finnas där även om det känns som att det inte räcker.

Nu håller jag tummarna för att medicinen hjälper och att hennes feber och hosta försvinner snabbt.

Familjeträning

Jag ledde som vanligt mitt skivstångspass idag och som vanligt var det lika roligt och som vanligt spökade headsetet. Men, nu är jag van och det är bara att köra på. Passet var nästan fullt och det var bra drag.

Idag var både maken och dottern som bor hemma med så man kan nästan säga att det var familjejympa :-). Skönt var det i alla fall efteråt. Och pizzan vi gjorde hemma efteråt, och som vi var väl värda, smakade mycket gott. Rökt skinka, champinjoner, oliver och ruccola var en mycket bra kombo.

Lite tyngre, lite jobbigare

Jag brukar ju rekommendera mina motionärer att våga lägga på mer vikter på sina stänger på mitt pass så idag när jag gick på Skivstångspasset med intervall bestämde jag mig för att följa mitt eget råd. Istället för 22,5 kg + stången blev det 25 kg + stången.

Det kändes kan jag berätta. Rätt ok men också tufft. Framförallt var det tufft för ryggen. Jag kände rätt väl var min skada sitter om man säger så. Men – skam den som ger sig. Det blir nog samma vikter nästa vecka, men inte på passet jag leder – där måste jag ju kunna prata samtidigt.