Det börjar dra ihop sig. Alldeles strax åker jag till Stenungsbaden för att som Special Guest tillbringa ett dygn under det som går under namnet träningshelg. Jag kommer att blogga för dem om min vistelse där på deras blogg
Följ mitt dygn på Stenungsbaden där.
Jag har redan nämnt att jag vunnit en tävling som innebär att jag i helgen kommer att vara Stenungsbadens ”Special Guest” under en träningshelg. Att jag kunde vinna detta beror på att jag är med i en grupp på Facebook som heter ”Bo, ät & roa dig gratis – och skylta med det/Stenungsbaden Yacht Club”.
Jag följde instruktionerna och kommenterade en av deras helger och fick i fredags ett meddelande om att jag var en av tre som det stod emellan och att de nu ville ha en motivering till varför just jag skulle bli deras Special Guest. Sagt och gjort – jag skrev och fick i tisdags reda på att just jag vunnit. Som motprestation ska jag nu, under tiden jag är där, blogga, twittra och facebooka för deras räkning. Lite pirrigt är det.
Inför besöket har jag nu bokat in mig på två träningspass – det är ju Träningshelg – samt på en behandling. Förutom det tänker jag njuta av spaa:et, maten, miljön och ser fram emot en rolig kväll med massor av dans och självklart även skrivandet.
Bilderna lånade från Stenungsbadens hemsida
Förra veckans Special Guest har ju satt nivån och det gäller ju att minst hålla den – en utmaning att anta 🙂
Stenungsbadens blogg hittar du här.
Klockan är tidigt och jag har smugit mig upp i ett tyst hus. Ute verkar det ha slutat snöa, åtminstone för stunden. Laddar med havregrynsgröt inför träningen om en liten stund, träningen på Bluewater… Den där som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.
Det var ett tag sen jag var där senast men ett vet jag säkert och det är att äta en frukost som ger energi innan. Efter träningen blir det frukost nr 2.
Havregrynsgröt är faktiskt gott och man (jag) blir inte sådär stoppmätt av det.
Blir spännande att se vad Mark har planerat inför idag…
Eller rättare sagt hennes fot!
Det som inte fick hända hände ändå och redan under uppvärmningen. Yngsta dottern trampade snett och stukade foten rätt ordentligt. Det blev till att linda hennes fot och sätta in reservmålvakten (som skötte det med bravur).
Från läktaren kunde hon sedan följa sitt lag och coacha sin målvaktskompis.
Vinst blev det – med 13-11! Det gläds vi åt. Nu håller vi tummarna att foten läker snabbt. Men matchen imorgon får hon se från läktaren igen. Tyvärr!
Vad var det där jag kände idag på träningen? En liten längtan att ställa mig i mitten igen? Kan det vara så?
Får fundera lite på det…
en lisa i livet 