Kategori: Tankar och funderingar

Det här med att knarka väder

Publicerat den av en lisa i livet2 kommentarer

Ja, jag erkänner. Jag är en väderknarkare. Det går nog inte att räkna antal gånger som jag kollar hur det kommer att bli, både för kommande dagar och så långt bort som går att överblicka.

Ja, jag vet. Ju längre bort i tiden, desto sämre stämmer prognosen. Men hoppas kan man ju alltid. Antingen att det blir som det ser ut eller att det hinner ändra sig.

Just nu är det vädret inför årets tjejsegling som hägrar och det ser väl så där ut. Vädret från förra helgen kan vi glömma (första förslaget på helg var faktiskt förra…) men det har ändå hyfsat sig från de första prognoserna som lovade kuling och regn. Möjligen aningens med regn och lagom mycket vind för mig just nu men det hinner komma nya prognoser närmare inpå.

20120530-175321.jpg

Varför det är så lätt att knarka väder idag? Jag skyller det på smartphoneindustrin men möjligen kan det även vara nedärvt… 🙂

Det här med att ha hund…

Publicerat den av en lisa i livet2 kommentarer

Som förstagångshundägare (finns det ordet ens?) har jag märkt att jag ställs inför situationer där jag inte alls vet hur jag ska göra. Ett sådant exempel var i helgen när Sintras nos svullnade upp (läs mer här) men jag tänker även på när hon fick feber och när hon inte äter som jag tycker att hon ska. Liknande situationer med barnen, när de var små, var betydligt lättare att hantera.

Kankse beror det på att jag alltid har hållt på med barn och gärna då småbarn och kanske har jag omedvetet lärt mig saker som sedan gjorde att jag var tryggare med att hantera olika situationer med de egna barnen när de var små än andra mammor var. Hundar har jag inte alls samma erfarenhet av och jag har till och med varit ordentligt hundrädd.  Jag vet inte om det är det som ligger bakom men det jag vet är att jag hela tiden lär mig nya saker om hundar OCH att det är lika oroligt när en hund blir dålig som när ett barn blir det OCH att det finns många att fråga till råds

Jag hoppas kunna lära mig så mycket att jag så småningom kan ge råd till andra på samma sätt som jag idag får råd från andra mer insatta.

När vanan blir som ett måste

Publicerat den av en lisa i livet1 kommentar

Som det regnade, och blåste. Gässen gick höga på Hakefjorden och jag visste nog inte riktigt om det var skummet från vågorna eller regnet som yrde i luften när jag gick över parkeringen på jobbet för att komma till bilen. Visst hade jag sett det innifrån kontoret också med uppenbarligen var det lite mera lä där jag sitter för hela eftermiddagen hade jag sett fram emot att åka hem och sedan ge mig ut och springa. Nu var det inte alls lika lockande längre…

Istället åkte maken och jag ut till båten för att kolla förtöjningarna och sprack det möjligen inte upp lite. Mina förhoppningar steg igen. Kanske skulle jag komma ut på en runda ändå. Blåsten skulle jag nog kunna klara mig från i det spår jag hade tänkt mig. Väl hemma ösregnade det igen.

Både maken och yngsta dotterna hetsade mig lite. Nu i efterhand kan jag tycka att det är lite lustigt eftersom ingen av dem springer. Hm… Jag hade svår beslutsångest men bytte om till löparkläder, tittade ut på regnet, tvekade, tittade ut igen, letade fram en keps, tvekade ytterligare en gång och gav mig sedan ut.

En sån härlig känsla det var. Visserligen blev det bara 3 km men det blev ändå personbästa (6,21 min/km) och de där tiderna per km som jag och springkompisen (Sintras kullbror Rufus matte) har beror nog mer på att vi pratar för mycket när vi springer ihop.

Den där vanan som jag verkar ha fått har nu uppenberligen också blivit ett måste. Annars hade jag nog aldrig gett mig ut i gårdagens busvärder. Sedan den 1 mars, när jag började springa, är jag nu uppe i 94 km fördelade över 26 tillfällen. Det blir nästan en mil i veckan…! Nu är frågan om jag ska nöja mig med det eller om jag ska ge mig på lite längre sträckor? Just nu håller ju ryggen för löpningen och jag vill inte riskera den. Hm. Jag får nog vända mig till lillebror för lite coachning och råd. Den gamla pulsklockan ska jag nog försöka få lite liv i igen också. Undra om det går 🙂

Ett barn är ett barn och en operation är en operation

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Med tanke på alla de operationer som yngsta dottern har genomgått (3 x rör i öronen och 4 hjärtoperationer) kan man ju tycka att det borde börja bli lite rutin och att det skulle kännas lite lättare. Dessutom är dottern 17 år och kan både tala för sig och berätta för oss vad hon känner och det borde ju göra mig lite tryggare.

Så är det inte. Definitivit inte!

Ingreppet den här gången var en ny trumhinna. Efter år som öronbarn och med flera omgångar rör i öronen hade hon ett hål på vänster trumhinna som inte växte ihop. Det ledde i sin tur till en ganska nedsatt hörsel på det örat. Förhoppningen nu är att hon kanske kan få 75-80% hörsel och det skulle göra en stor skillnad för henne (och för oss). Man kan väl säga så här – det hörs hemma hos oss att hon inte har hört ordentligt…

Vid lunchtid var det planerat och därefter följde en väntan. En väntan då jag ringde maken en gång i kvarten (ungefär) och frågade om han hade hört något. Det var nämligen han som åkte med henne. Jag kände mig rätt maktlös och ingen kontroll hade jag. Det hade jag ju inte haft även om jag hade varit med men… När maken ringde och berättade att hon nu var på uppvaket och dessutom var halvvaken kände jag hur spänningen i kroppen släppte. Förstå då förstod jag hur nervös jag egentligen hade varit.

Undra vid vilken ålder på ens barn som man slutar oroa sig? Händer det liksom?

Nu väntar en vecka i stillhet för henne (med turban och piratlapp för örat) och den stora frågan som får svar vid återbesöket: Hur mycket hår var de tvugna att raka bort? Det lovade ju att de skulle ta så lite som möjligt…

Att det ska vara så svårt att bestämma sig

Publicerat den av en lisa i livet1 kommentar

Jag har en bild av precis den tapet jag hade tänkt mig. Vitt med vitt. Problemet var att den inte fanns. Konstigt… 🙂 Istället fick jag en ny bild i huvudet och den här gången tänkte jag vara lite mer förberedd så jag googlade lite.

kompass vit tapet

…och där var den. Tapeten som skulle bli så bra på den vägg i vardagsummet där vi tidigare hade bokhylla. Den vägg som just nu är väldigt vit.

 

(Tapeten kommer från Midbec och deras kollektion Regatta och det är därifrån jag har lånat bilderna.)

Men – går det att hänga tavlor på en vägg med den typen av tapet utan att det ser konstigt ut?