en lisa i livet

Oj, oj, oj!

Läste ett inlägg på en av mina favvobloggar som handlade om ett tv-program som tydligen visades igår. I programmet hade man sammanfört 90-talister med 40-talister med en enorm generationsexplosion som följd. Nu har jag inte sett programmet, om man inte räknar med reklamen för det, så jag ligger lite efter innehållsmässigt men jag har nog en ganska bra bild av vad som hände. Självklart har man med castingen till programmet valt ut de individer som ska kunna skapa bra (?) tv. 90-talistern var, om jag förstod det hela rätt, stora vandrande egon. Det var jagjagjagjagjag för hela slanten. Man undrar ju hur det har blivit så och var deras föräldrar finns.

Med tre barn, födda på 90-talet, kan jag se ATT det har blivit så och jag har även en TEORI till varför det har blivit så. Jag inte för alla. Till och med långt ifrån alla men ändå för tillräckligt många för att det ska synas och märkas och då inte bara på tv. Och min teori är just MIN teori – ingen sanning.

19 år gammal (ung) var jag när min och makens första dotter föddes. Fem år senare hade vi tre döttrar. Ja, jag var en ung mamma och många hade väldigt förutfattade meningar om mig. Maken var det ingen som sade något om – hm. Det kan ha att göra med att han är åtta år äldre än mig. Men – vi har båda haft en extrem samsyn på det här med barnuppfostran och gång på gång har vi fått höra att vi varit stränga. Det har varit strängt att sätta gränser, att vara konsekvent och att ha regler. Det har varit strängt att tycka att respekt är viktigt och att inte låta barnen själva bestämma. Kanske överdriver jag men att lära barn hyfs och fason samt även vett och etikett, som jag tycker är någon slags basnivå, har varit att vara sträng som förälder. Åtminstone enligt andra. Med backspegeln i handen ångrar jag inte att jag varit “sträng” och kanske kan man läsa ut något i att många av barnens kompisar gärna har varit hemma hos oss och gärna när vi varit hemma. Och – även de har “köpt” våra regler och fått den respekt som vi självklart visar tillbaka. Det går ju liksom åt båda håll… Flera av barnens kompisar har vi kontakt med fortfarande och det trots att barnen i sig har flyttat hemifrån.

Det här med att barn inte i tidig ålder själv ska behöva välja tror jag på. Som förälder hjälper jag mitt barn att göra kloka val men självklart inte för tid och evighet. Jag tror att om man har regler, är konsekvent och sätter tydliga gränser samtidigt som man hjälper sina barn att välja rätt upphör själva ”uppfostrandet” innan barnet kommer i tonåren. Någonstans där har jag som förälder förhoppningsvis lärt mitt barn hyfs och fason och vett och etikett och kan ändra mitt föräldraskap till att vara stöttande istället för uppfostrande. Självklart har jag behövt putta lite åt rätt håll ibland och en och annan gång också sagt NEJ och följt upp svaret på frågan VARFÖR på ett bra sätt. Ibland måste jag som förälder faktiskt vara den som även när barnen är unga vuxna bestämmer. Jag har ju trots allt aningen mer erfarenhet och konsekvenstänk än vad de har…

Min, eller rättare sagt min och makens syn på barnuppfostran, har också varit kryddad med massor av kärlek. Döttrarna har dagligen fått höra att de är älskade och det tror jag är jätteviktigt. Jag hoppas också att de uppfattar att de blivit sedda och lyssnade på. Det har ju inte handlat om en diktatur även om det kanske låter så :-). Och några experter är vi inte utan det har för oss handlat om sunt förnuft och learning by doing det som känns vettigt.

Sammanfattningsvis och för att återknyta till vad som är min teori till att det finns 90-talister som är stora vandrande egon är alltså att de inte vuxit upp i hem där man är konsekvent eller har regler och gränser. Återigen inte alla, men tillräckligt många för att det ska märkas.

Med vänlig hälsning,

Sjävlärd Förälder som vet bäst (obs – ironi)

ps: Jag har inte tagit upp frågan om curlande föräldrar alls här. Det är ett helt annat inlägg. ds