Ser på fejjan att grannen har kopparorm i sin trädgård. Inte en…utan flera. Jag funderar på om det är dags att flytta ut till båten permanent.
Nu vet jag att koppar”orm” egentligen är en ödla men det spelar ingen roll, den är ju förvillande lik en riktig orm och jag är inte helt kompatibel med dem.
Dagar som dessa är det fantastiskt att vara där jag är. Att både bo, jobba och att bara vara. Att bara vara innebar idag att på lunchen handla med sig en sallad och gå ner till ångbåtsbryggan för att sitta där och äta den. Stunden när jag sedan kunde lägga mig ner i solen och titta upp mot himlen fick bli bonus.
Som förstagångshundägare (finns det ordet ens?) har jag märkt att jag ställs inför situationer där jag inte alls vet hur jag ska göra. Ett sådant exempel var i helgen när Sintras nos svullnade upp (läs mer här) men jag tänker även på när hon fick feber och när hon inte äter som jag tycker att hon ska. Liknande situationer med barnen, när de var små, var betydligt lättare att hantera.
Kankse beror det på att jag alltid har hållt på med barn och gärna då småbarn och kanske har jag omedvetet lärt mig saker som sedan gjorde att jag var tryggare med att hantera olika situationer med de egna barnen när de var små än andra mammor var. Hundar har jag inte alls samma erfarenhet av och jag har till och med varit ordentligt hundrädd. Jag vet inte om det är det som ligger bakom men det jag vet är att jag hela tiden lär mig nya saker om hundar OCH att det är lika oroligt när en hund blir dålig som när ett barn blir det OCH att det finns många att fråga till råds
Jag hoppas kunna lära mig så mycket att jag så småningom kan ge råd till andra på samma sätt som jag idag får råd från andra mer insatta.
Det börjar skymma och jag tittar på klockan. Oj, redan kvart över tio och här sitter jag på altanen i linne och tunna byxor. Enstaka myggor surrar runt omkring mig men det är nog det enda liv jag ser. Hör gör jag dock och det är ljud från övervåningen. Fönstret är öppet så skratten från yngsta dottern som tittar på första semifinalen från Baku hörs tydligt. Skrattanfallen verkar avlösa varandra, det verkar vara en kul semifinal eller så är den jättedålig. Så kan det ju också vara…
Det är fortfarande ljummet ute och jag börjar plocka ihop mina saker för att gå in. Jag kastar ett öga på termometern och ser att den fortfarande visar på mer än 20 grader. Jösses vad jag gillar det här!
Två i bredd. Det fanns det plats för och där gick vi i hotellkorridoren, två kollegor, samtalandes om det vi nyss tagit del av.
Vad finns det då mer i en hotellkorridor? Ja, egentligen det som gör att det är ett hotell. Jo, hotellrum. Hur kommer man då in och för den delen även ut ur ett hotellrum? Jo, genom en dörr. Just i den här korridoren, på det här hotellet öppnas dörrarna utåt, in i korridoren. Kanske gör de det i alla hotellkorridorer…
Vi som gick där, i bredd, vi (läs jag) hade uppmärksamheten på den som pratade, som sig bör givetvis. Klart man visar att man är intresserad liksom.
Vi kan väl säga som så här, hotelldörrar som öppnas är rätt hårda att gå in i. Det gör till och med lite ont faktisk. Nu hoppas jag bara att blåmärkena inte kommer att vara allt för synliga imorgon…
en lisa i livet 