Författare: en lisa i livet

Vi tog hjälp av conciergen på hotellet för att verkligen få se några rester av muren. Efter några dagar i Tyskland började jag känna mig bättre och bättre på tyskan och tog gärna varje chans att prata (Inte alls lika ringrostig och med den värsta tunghäfta jag haft på länge som första dagen i Berlin) så jag blev nästan lite besviken när det visade sig att han pratade svenska… Lite roligt var det att han inte klurade ut det på brytningen utan var tvungen att fråga, eller så var det hans sätt att vara artig.

Han pekade ut var vi kunde rester av muren och berättade även om byggnaderna runt Topographie des Terrors, där bl a Göring hade sitt huvudkvarter och Hitler sin bunker. Väl där var det kusligt intressant med betoning på kusligt. Muséet på plats får vi besöka nästa gång istället – det hann vi inte med den här gången.

På väg till flygplatsen kördes taxin av en äldre kvinna som berättade massor för oss. Hon var född i Väst Berlin och var barn när muren byggdes. Hon berättade om morgonen när alla Berlinare fick höra om muren som skulle börja byggas samma dag. Alla gick man ur huse och samlades på varsin sida av gränsen. En gräns där man under natten grävt upp all asfalt och rullat ut taggtråd. Det hon mindes starkast var dock att alla vuxna grät… Tänk om vi hade kunnat ha henne som guide – hon var en vandrande historiebok. Att växa upp i en delad stad hade aldrig slagit henne som konstigt. Det var hennes vardag. Först efter november 1989 började hon inse hur annorlunda det var.

Jag är på inget sätt färdig med Berlin och jag vill gärna ta med mig döttrarna hit också. Både för en lektion i nutidshistoria men även för att uppleva en fantastisk stad. I Berlin kan man få båda delar.