Jag har inte varit hos tandläkaren på sju år. Jag vet – det är lite för länge sedan. Det handlar inte om att jag är rädd för att gå dit utan det har bara inte blivit så. Sist jag var hos tandläkaren var när yngsta dotterns kompis mamma, som är tandläkare, fick höra att det var sju år sedan (då också) jag undersökt tänderna senast. Hon ordnade då så att hennes sköterska ringde upp mig och bokade en tid. När det sen var dags för återbesöket två år senare (oftare tyckte hon inte att jag behövde gå) var jag sjuk och skulle återkomma och boka ny tid. Det blev aldrig av…
Före jul tog jag mig i kragen och bokade in en tid. Tanken var att kunna teckna en tandvårdsförsäkring och betala en fast summa varje månad… Idag var det dags.
Tandläkaren frågade när jag hade varit hos tandläkaren senast – jag svarade lite svävande att det var ett tag sedan. Han tände lampan, jag öppnade munnen stort, han tog några röntgenbilder och började sedan själva undersökningen.
Hur det gick? Förutom tandsten såg allt jättebra ut! De här tänderna kommer jag att få dras med länge, och det ska jag vara glad för. Så sade han. Tänderna var tydligen jättebra. Om ett år kommer de kalla mig igen och någon försäkring tecknade jag inte. Kändes lite onödigt.
Har dock lovat att använda tandtråd oftare…
