Sedan Sintra hade fått somna in har vi haft en urna med hennes aska och väntat på lämpligt tillfälle att strö henne i havet. För det var alldeles självklart, havet var det och ingen annanstans.
Idag var det dags och vi lastade båten med hundar och unge (ok – hon är 21) och gav oss iväg till stället där både min mormor och morfar är strödda. En plats där vi ofta rör oss med båten. Det var alldeles stilla och lugnt och fint och nu finns hon där hon hör hemma, som den seglarvåff hon var.
Vände på parkeringen på jobbet. Hade glömt att sminka mig… Tur att jag har fyra minuter mellan jobbet och hemma.
Idag har verkligen varit en dag som gått i 180 knyck. Med allt. Hann ändå träna på lunchen (TRX) och det gav nog extra energi.
Hem för att bygga färdigt pergolan och sedan njuta av att vara färdiga med ombyggnationen av altanen. Njuta och känna oss riktigt nöjda.
Och njöt gjorde vi till långt efter 22. Tänk att det är den 7 september och fortfarande över 17 grader så sent. Gilla på det.
Det blev altanrenovering även den här helgen och vi var riktigt duktiga.
Det var mycket som skulle skruvas men tillslut blev vi klara.
Jag räknar med att de nya golvplankorna snart är lika gråa som de gamla men nu ser det lite roligt ut.
Pergolan kom igår så kvällens projekt blev att montera den. Stommen är på plats och det hann bli för mörkt för taket så det får vi ta imorgon.
Lite konstiga är vi nog som gör det nu på hösten men å andra sidan är ju allt klart till våren sedan.
Med båten hos kapellmakaren och kalas på lördagen fanns det där med att komma ut med båten inte på kartan. Att kompisarna i kompisbåten Caprice skulle komma ner från Stockholm och kompisbåten Alinde också skulle ansluta i vår hamn gjorde ju inte saken bättre. Vi ville ju så gärna.
Så kom bilderna. Kapellmakaren hade lyckats malla upp sprayhood och sittbrunnstält och vi kunde hämta båten igen.
Så…
…det blev en trevlig kväll i goda vänners lag. Visserligen i hemmahamnen men vi somnar och vaknar i båten innan det är dags för altanbyggande och fyrtioårsfest.
Det gäller att ”carpe diem”.
Farfars födelsedag firades i Grebbestad. På Grebys. Med något av det bästa i matväg som vi varit med om.
Somliga valde mat från havet och andra från hagen och det mm:ades från alla i sällskapet.
Det var förvånansvärt många gäster sådär på en onsdagskväll och det sagt ettersom gästhamnen utanför gapade väldigt tom. Så tom att det nästan kändes lite konstigt.
Mätta och nöjda bjöds vi sedan på tårta hemma hos födelsedagsbarnet innan vi styrde bilen söderut för att inte komma hem allt för sent. Det var ju trots allt arbetsdag dagen efter.
Men lite lördagsfeeling fick vi allt.
en lisa i livet 