Blå, blåare, blåast

För några år sedan gick maken typ lite bananas på Tradera och Blocket. Han hade nämligen gett sig den på att hitta och fylla på vårt förråd av Höganäs Clubmuggar. Vi hade haft sådan i många år, både i båten och hemma och ja, han gillade dem helt enkelt. Nu var de på upphällningen. Vi hade blåa i båten och svarta hemma och plötsligt hade vi bara fem svarta kvar respektive fyra blåa.

Han insåg rätt snabbt att det var de blåa som han kunde hitta lättast och började buda. Och vinna. Och någonstans på vägen tappa räkningen över hur många han hade köpt. När paketen väl hade landat och allt var uppackat visade det sig att vi hade inte mindre än 27 (!!!) clubmuggar i rätt färg (8 i en ljusare blå färg), 14 assietter, 10 äggkoppar, 5 små skålar, 8 stora skålar, 1 mjölkkanna, 1 sockerströare och dessutom 2 stora temuggar i den ljusare färgen. Det var ju så att de som sålde muggarna gjorde det i paket och de paketen vill de inte hålla på och dela på. Vi hade nästan kunnat starta egen försäljning.

I helgen förvånade han mig. Ett tag (ganska länge) har jag lobbat för att byta ut muggarna helt utan framgång men plötsligt stod de, och allt annat blått , på köksbordet och dottern som var på besök fick packa med sig allt hem. Allt utom 10 muggar som ska få flytta ut till båten i vår.

Äntligen är den ”blåa perioden” över på riktigt. Nu är det jag som ska välja muggar och det finns inte en endaste blå ton i de jag har valt. Nu blir de rosa 🙂 och jag nöjer mig med 8 initialt.

Desktop1

(Nu har jag nog listat ut vad det var som gjorde att han plötsligt lämnade ifrån sig allt. Han vill ha mera plats på hyllorna i förrådet till sina radioseglingsprylar…)

Ett tack och farväl

Januari har de senaste åren inte riktigt varit snäll. Min mormor, farmor och nu senast döttrarna farmor, har alla gått bort när året varit alldeles nytt. Januari blev alltså även i år en tung månad. 

Både min mormor och farmor hade passerat 90-årsstrecket med råge medan makens mor och döttrarnas farmor inte ens hunnit fylla 80. Det var ett tungt, hastigt och oväntat dödsfall och vi blev alla tagna på sängen. 

Idag fick vi ta farväl. Ute sken solen och luften var kall och klar. Det var sådär konstigt när man liksom märker att allt flyter på medan man själv liksom är i en bubbla. Vi var bara de närmaste och det var vackert. Och sorgligt. Men ändå bra. Så bra det nu kunde bli. 

Det var svårt att ta farväl. Det hände ju så plötsligt men farväl tog vi och minnas dig kommer vi. Mycket. Ofta. Alltid. 

Du lämnar efter dig ett tomrum. 

   
 Inget farväl

inga medvetna ord

Så fort och tyst gick Du

bort från vår jord

Här går vi i rester ur Din

svunna värld

Bland tankar och minnen

som färgat Din härd

Allt som Du älskat

Oss bilder nu ger

Du talar och skrattar

Vi minns Dig och ser

Vardag igen, men…

Dagarna går och börjar att anta den invanda vardagslunken. Ja med en liten tråkig twist förstås. Begravningar hör inte till det roligaste men samtidigt är det ett viktigt avslut och det kommer att bli fint, det vet jag. I samband med begravningen kommer huset att fyllas med familj igen och det är ju en uppsida så klart.

Nästa vecka hoppas jag att det mesta ska återgå till det lite mer normala och att jag även ska komma igång med träningen igen. Den kom liksom av sig.

En dag i taget. Det är så det är.

Tack för allt

Ibland går det alldeles för fort när någon rycks ifrån oss och vi är inte förberedda. Man påminns då om hur skört livet är och att vi faktiskt ska göra vårt allra bästa med det.

Hösten 1988 träffade jag min mans mamma för första gången och nu, nästan 28 år senare, har hon plötsligt somnat in. 

Tack Kari för den du var och den förebild du blev för dina barnbarn, mina döttrar. 

Idag minns jag henne och tänker extra mycket på hennes man, min mans far, och hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn. 

Sov gott Kari och hälsa Sintra från mig. ❤️