Kategori: en lisa i livet

Julen 2008 fick jag en Wake Up Light i julklapp som jag använt som väckarklocka i princip dagligen sedan dess. Ja, inte på helger eller semestrar så klart men så fort jag hade en tid då jag skulle vakna på morgonen. Finessen med den är att det börjar lysa svagt 30 minuter innan det är dags att vakna och ljuset blir sedan starkare och starkare ju närmare tiden jag ställt in för väckning kommer då den också började låta.

Alldeles före julledigheten gick lampan i den sönder och nu kommer det som var korkat. Lampan i den gick inte att byta! Den var fastlimmad!

Jag blev lite sur och tänkte minsann inte köpa någon ny Wake Up Light bara för det liksom. Så himla bra hade den nog inte varit, tänkte jag.

Jag hade fel. Tokfel.

Redan efter två dagar med ”vanlig” väckarklocka insåg jag att det där med att vakna till ljus var en förutsättning för både mig och min omgivning. Att vakna i ett mörkt sovrum var mer än pestigt och så värst trevlig var jag inte heller.

Nu bor en ny Wake Up Light på mitt nattduksbord, ordningen är återställd och jag vaknar go’ och glad igen.

Om man tränar Tabata på tisdagen och riktigt känner träningsvärken komma krypande är man ganska korkad om man tar sig iväg på ett nytt träningspass som idag.

Jag kommer inte kunna gå imorgon!

Vad jag gör med den har jag dock ingen aning om. En ynka bok har jag läst under ledigheterna hittills och inte mycket till mellandagsshopping har jag lyckats med heller.

En annandagsmiddag med kalkon har ändå hunnits med.

Och några spelkvällar…

En promenad har jag också fått till, trots hälsporre.

Men mer då? Och då räknar jag inte in dammsugningen, tvätten, matlagningen och diskmaskinstömningen.

Det känns lite som att jag vill sakta ner tiden lite. Pausa mer. Hinna annat. Men redan där spricker det lite. Hinna mer är ju inte att ta det lugnare, det är att göra ännu mer ju.

Njut av livet – det går inte i repris! SÅ vill jag leva… Bara jag orkar ta tag i det. Det får nog bli min nyårsutmaning. Någon mer som hänger på?

Det där nejet! Måste det uttalas? Sägas högt? Är det så att vem som helst får göra vad som helst så länge den andra personen inte sagt ordet nej högt? Det där med gränser och vad som är ok verkar inte finnas för somliga. Det gör mig heligt förbannad och uppriktigt ledsen. Ska det verkligen vara så svårt?

Idag är jag arg! Och ledsen! Och förbannad! Och faktiskt även bestört. På riktigt!

Efter att har varit sjuk bra länge fick jag ändå ok från läkaren att träna. Det skulle till och med kunna ha positiva effekter på min hosta så bara jag tog det lugnt skulle det nog gå bra. Så sade han och jag gav det ytterligare en vecka bara för att vara på den säkra sidan.

Idag var det dags. Idag åkte jag iväg för ett lite lagom medelpass. Idag tänkte jag ta det lugnt. Idag tog jag det lugnt. Lovar! I en halvtimme ungefär. Sedan fick jag lämna salen och lägga mig på golvet i receptionen. Inte så bra kanske.

Tilläggas bör att jag inte på något sätt tog i för mycket. Jag tog liksom bara slut. Resten av kvällen har jag tillbringat i soffan med att ömsom frysa, ömsom svettas och det känns som om jag har sockerdricka i kroppen. En väldigt konstig känsla faktiskt.

Försöker nog mig på ett träningspass på onsdag igen. Jag lovar att var försiktig!