En gång om året, när jag ser Lucia, tänker jag att jag ska gå med i en kör. Jag gillar ju att sjunga och just en kör som sjunger luciasånger är något speciellt.
Jag minns på gymnasiet när vi i kören åkte staden runt och lussade överallt. Jag minns hur stearinet rann över handen när man fick stå i drag och jag minns hur kallt det var med bara lucialinne och många minusgrader och jag minns hur roligt vi hade… Vilket kärt minne.
Som ni ser började min Luciakarriär tidigt. Endast 1½ år och jag ser hur säker ut som helst. Misstänker att jag själv sjöng alla stämmorna, eller var det alla pepparkakor som jag åt… Minns inte riktigt.
Jag minns också när mellandottern blev vald till Stenungsunds Lucia 2007. Ingen visste om vem som skulle bli lucia – inte ens kandidaterna själva. Först en kvart innan kröningen fick hon veta och då satt vi inne i salen och väntade. Jag minns hur vi i familjen tittade mot dörren när sången hördes utifrån och hur vi sen såg att det var hon – hon som blivit vald! Ja, jag grät, och yngsta dottern hörs på videoinspelningen när hon säger ”mamma, det blev hon, mamma ser du, det blev hon” 🙂 Jag minns också all stearin vi fick plocka ur håret på henne… Mycket var det. Som den stolta mamma jag var såg jag även till att se både det första och det sista luciatågen på själva luciadagen. Det sista var nog det allra mest stämningsfulla. Det var på Mariagården och var utomhus och jättevackert.
Jag minns också första året vi bodde i Brasilien och vi svenska barn blev bussade runt för att lussa för myndigheter och på svenska företag. Speciellt minns jag att vi hamnade på nyheterna. Vi åkte nämligen i Volvos första ledbuss i Curitiba. Ni kan själva tänka er synen med en buss som viker sig på mitten full med ljushåriga vitklädda varelser. De som såg oss visste inte riktigt vad de skulle tro 🙂 Jag minns även alla fyra gånger jag gick uppför trappan upp mot avsatsen vid biblioteket på Internationella skolan i Curitiba. Skolan var inte stor och alla elever (vi var ca 100) fick plats att titta på luciatåget. Det enda som grämer mig lite var att jag stod på tur att vara Lucia och så flyttade vi…
Ett annat minne är när vi bodde i Angola och lussade på den svenska ambassaden. Vi lussade på kvällen men det var varmt. Tokvarmt. Kanske är vi lite ovanligt solbrända också för att vara ett svenskt luciatåg (med förstärking från Island)
Men allra mest minns jag alla gånger döttrarna varit Lucior för oss. Både hemma, på dagis, i kyrkan och i skolan. Jag kan faktiskt sakna det lite och när jag idag letat runt bland alla bilder har en och annan glädjetår trillat på min kind. Vilka minnen jag har och vad värdefulla minnena är för mig. De är ju del av mitt liv.
en lisa i livet 