Började laga mat direkt jag kom hem från jobbet. Stekt lax, klyftpotatis, stekta champinjoner och romsås. Och pasta….
Ja, pastan var ju fel men jag hade på fullaste allvar glömt att klyftpotatisen var i ugnen så när maten nästan var klar och jag trodde att jag missat potatisen och inte hittade någon tänkte jag att pasta är bättre än inget.
Nu finns det färdigkokt pasta till imorgon… Och klyftpotatisen gjorde sig faktiskt bättre till fisken än pastan hade gjort.
Efter att ha dragits med en hemsk förkylning i nästan fyra veckor (med tillhörande tokhosta) var träningsabstinensen hög. Kanske till och med extremt hög. Lågintensiv träning borde ju vara det bästa att börja med så glad i hågen tog jag mig till Sportlife. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och försiktigt men var inte riktigt beredd på att pulsen skulle svaja som den gjorde. Det var en sjukt frustrerad jag som pratade med tränaren efter passet. En tränare som inte alls tyckte att det var konstigt och som tyckte att jag gjort rätt som tog det lugnt och inte heller lastade på så mycket vikter.
Huvudet säger att jag är frisk men kroppen verkar inte hålla med.
Det är bara att inse att det får ta den tid det tar, även om det är irriterande.
Att resa in i ett annat land med flyg och komma på att man nog inte ska ta med den morfinklassade hostmedicinen är bra. Tänk om en knarkhund hade fått korn på de futtiga millilitrarna och markerat min väska innan den skulle komma ut på bandet. Då hade min vistelse nog blivit aningen annorlunda än den planerade.
Nej – istället fick det bli inköp av annan äckligare och aningen mindre verkningsfull hostmedicin på plats. Nästa gång ska jag se till att ha stämplar och intyg i god tid så att jag kan ta med den. Cocillana är ju den enda medicin som funkar när man hostar så att man tror att man ska dö.
Ursäkta – Heter du Liz?
Tjejen på andra sidan gången lutar sig mot mig och ställer frågan. Samtidigt som jag svarar nej känner jag igen både henne, hennes man och deras son.
Ok – säger hon, du är bara väldigt lik vår grannes syster
Visst hade hon rätt, hon och hennes man hade känt igen mig och jag tänkte där och då bara inte på att min systers man kallar mig just Liz och inte mitt riktiga namn… Senast jag träffade min systers grannar var för lite mer än två år sedan och plötsligt sitter vi alltså på samma rad på ett plan mellan Göteborg och Bryssel.
Hur liten är inte världen? 🙂
Det är klart att jag har funderat på vad Sintra gör på dagarna när hon är ensam. Efter att ha varit hemma sjuk i några dagar vet jag. Hon sover. Massor!
Och givetvis med tungspetsen utanför munnen. Precis på samma sätt som hennes mamma sover 🙂
en lisa i livet 