Från mig till mig

Sedan lite mer än ett år tillbaka har jag haft en appleWatch series 1 som jag varit supernöjd med. Att kunna se meddelanden, svara i, följa och uppnå olika aktivitetsnivåer och dessutom ha som träningsklocka har varit funktioner som jag uppskattat. Tanken var att nu gå upp på Series 2 eftersom den har inbygd GPS och är vattentät men prislappen har gjort att jag dragit ut på det. Tvekat lite, tyckt att det varit lite väl mycket pengar.

På senaste tiden har jag funderat lite och insett att med den löpträning jag gör nu så räcker inte appleWatchen till riktigt. Så… Efter att ha undersökt och benchmarkat med lillebror (som coachar mig med löpningen) belönade jag mig i måndags med en Garmin forerunner 235,

klocka

En av de stora fördelarna med den är att den mäter pulsen på handleden och att man i och med det slipper pulsbandet på bröstkorgen. Jag kan alltså använda den hela tiden och få mätningar av både puls, sömn och aktivitet precis som jag önskat. Att den dessutom var bra mycket billigare än appleWatchen gjorde ju inget heller.

Nu håller jag på och lär mig den och jag har hunnit med ett löppass med den. Dessutom lyckades jag importera alla mina tidigare löppass som jag loggat i Runkeeper så jag kan fortsätta följa min utveckling inför Göteborgsvarvet i maj.

Idag är det dags för veckans andra och sista löppass, ett pass frös inne pga halsont, och jag har lagt upp den träningspasset och fört över det till klockan. 50 minuter i lugnt tempo gäller och jag har lagt in varningar så att jag ska hålla mig inom ett bestämt tempo och inte dra på för mycket som vi brukar.

Det är alltid kul med ny teknik och den här klockan tror jag kommer att bli en riktigt bra kompis.

Någon som vill köpa min appleWatch förresten?

Det händer saker

De där ekollonen som jag tagit hand om har utvecklats riktigt bra. De växer så det knakar och snart är det nog dags att plantera dem i krukor. Tror jag. Kan vara så att jag behöver googla lite. 


Annat som utvecklas är löpningen. Efter en liten dipp i början av november är jag ”back on track” och det känns faktiskt riktigt bra. 


Tre pass i veckan blir det och lillebror fortsätter coacha och han kan sin sak. I tisdags var jag ruskigt nära att knäcka milen och jag är fortfarande hög på känslan. Visst, det tog 74 minuter men bara det där med 74 minuter…

S J U T T I O F Y R A !!!

Hur gick det till? 

Det konstiga är att jag gillar det. På ett knepigt sätt. Jag (och bästa löparkompisen) slår nya personliga rekord varje vecka och båda inser att vi kommer att vara redo och kunna springa en halvmara i mitten av maj. Hur coolt är inte det. 

Nu: ytterligare ett antal avsnitt av The good wife. Grymt bra serie…

Influensa i slutet av maj 

Jag visste inte att man kunde få influensa på våren/sommaren. Av någon anledning hade jag fått för mig att det hörde höst och vinter till. 

Tji fick jag. 

En vecka senare är jag fortfarande inte bra och jag fick till och med ta mig till läkare. Domen? Influensa med påföljden akut övre luftrörsinflammation och sjukskrivning till mitten av nästa vecka. 

Suck. 

Livräddningskurs

Det måste vara vuxenpoäng på att skaffa inte en, men två hjärtstartare. En att ha i båten och en som finns hemma. Tanken från början var inte att vi skulle köpa två men vi fick liksom den andra på köpet. I alla fall nästan…

Det sägs ju att de hjärtstartare som numera finns lite varstans i vår vardag är enkla att använda. De pratar och berättar precis exakt vad man ska göra och det mäter även om det finns puls innan den krämar på. Finns det puls blir det ingen elimpuls.

Kanske är det ännu mera vuxenpoäng men vi valde att ta kontakt med Sjöräddningen för en liten HLR-utbildning och då även med hjärtstartare och jösses vad nyttigt det var. Vem minns inte det man fick lära sig i skolan med mun mot munmetoden men nu är det lite annorlunda. Det allra – allra viktigaste är hjärtkompressioner. Kraftiga sådan. Behöver man göra det i verkligheten kommer det nog knaka ben på lite olika ställen.

Mamma och systeryster råkade vara hemma hos oss så de fick hänga med på ett hörn de också och vi var alla väldigt överens om att det var en mycket värdefull utbildning. OCH att vi hoppas att ingen av oss ska komma att behöva använda våra kunskaper men skulle det behövas, ja – då vet vi hur och vad vi ska göra.

Som en nåldyna

Det var i början av november som jag drog på mig tennisarmbåge och än är jag inte helt bra. Jag är mycket bättre men nu gäller det att hålla i med övningarna så att det inte blir återfall. 

Visst har övningarna hjälpt men det har även akupunkturen gjort och trots att jag är nålrädd har jag gått tillbaka igen och igen. I början var det armen som behandlades men nu senast har det varit axeln som behandlats. Det är därifrån som tennisarmbågen kommit. 

Idag satte sjukgymnasten 10 (!!) nålar. Hela vägen från axeln/ryggen ända ner till tumvecket. Jag biter ihop…Det blir ju bättre.