Det är exakt samma väder som det var på julafton. Sex grader varmt, blåsigt och regn. Då kurade vi inomhus och mös. Nu planerar vi istället att dra ut med segelbåten några dagar.
Vi måste vara galna!
Kategori: Hoppsan
Men ojsan
Note to self: Klipp inte av sladden på häcksaxen medan du klipper häcken. Inte annars heller.
Sladden blir typ kortare då och du får en ofrivillig paus.
Men – maken leder fortfarande. Han lyckades göra det tre gånger samma dag. Jag klarade mig med en gång.
Nu börjar det bli spännande
Vi väntade och väntade och till slut, på sin treårsdag, började Sintra löpa. Att vi har väntat beror på att det är tänkt att hon ska paras och att hon ska få bli mamma. Även om jag inte just nu kan förstå hur hon kommer fixa det (för mig är hon liten fortfarande) vet jag att hon kommer att bli världens bästa och finaste mamma till den kull det förhoppningsvis blir.
Nu har det blivit dags för henne att åka till sin kennelmatte, som är den som kommer att ha hand om allt, och när hon kommer hem igen hoppas vi på att hon är dräktig. Är hon det kommer valparna att födas runt midsommar och sedan får vi hem henne igen i augusti. Förhoppningsvis då med en av valparna…
Spännande är det….
Ett ufo på bilden
Var kom den ifrån? Den där ”blobben” som plötsligt dök upp på alla bilder. Emellanåt syntes den inte men så fort bakgrunden var lite ljusare fanns den där. Pricken, fläcken eller kanske ett ufo.
En fundering var ju om det var skräp på linsen men efter att ha gjort rent båda objektiven och dessutom konstaterat att det inte spelade någon roll vilket objektiv som satt på var det bara att inse faktum. Något inne i kameran har en, antagligen väldigt liten, fläck på sig. En fläck som jag inte vågar mig på att ta bort.
Alltså har jag nu lämnat kameran till en expert och hoppas att löftet om att den ska vara klar imorgon stämmer. Jag kan ju inte vara utan kameran i helgen. Å andra sidan kan jag ju inte ha ufon i alla mina bilder heller.
Nattsudd big time
Det var ändå en hisklig tur att vi hade gångavstånd hem. Och att vi inte mötte någon på vägen. Vad hade de tänkt då? Två så gamla människor som vi, på väg hem klockan halv sex på morgonen…
Hur tiden kunde gå så fort har vi ingen aning om men trevligt och gott var det.
Lite omvänt kanske att yngsta dottern frågade… och när kom ni hem i natt? – och sedan skrattade högt när vi berättade. Hon tycker nog definitivt att vi är för gamla för det här men det tycker uppenbarligen inte vi 🙂 Bara det inte blir för ofta…
