Maken pratade med grannen i huset bakom vårt idag. De kom att prata om de tre vargar som hade varit synliga i området för ett tag sedan. De hade visst varit lite närmare än vi kunnat ana.
Grannen hade själv sett en av dem vid sin tomtgräns och han kunde även berätta att de hade kalasat på ett rådjurskadaver i slänten bakom gångvägen…
Lite för nära tycker jag. Hoppas att de tagit sig långt härifrån nu. Men visst tycker jag att det är lite häftigt, men ändå för nära, fast fräckt men….
I bilen sitter numera en handsfree-enhet från Jabra. Den är hemskt finurlig på alla sätt och vis. Bl a kan man prata med den och det gör man på amerikansk engelska. Man kan be den ringa upp någon (Call xx), svara när det ringer (Answer) osv. Det är inga sladdar involverade men emellanåt behöver den laddas. För att hålla koll på hur lång batteritid som är kvar säger man då BATTERY, också det på amerikansk engelska. Enheten svara då med hur många timmar det är kvar. Supersmart. Eller hur!
Nu kommer den amerikanska engelskan in i bilden. Maken lyckades med alla kommandon utom just BATTERY så när vi sätter oss i bilen för att konfigurera manicken mot min telefon tycker han att jag ska testa. Jag säger BATTERY och damrösten i manicken berättar att det är 30 timmars batteritid kvar. Behöver jag säga att maken blev knäckt?
Idag på vägen till jobbet har han återigen testat och testat och testat och testat. Att uttala BATTERY på amerikansk engelska när man lärt sig brittiskt uttal är tydligen en svår nöt att knäcka. Maken har nu bestämt sig för att ge upp och förlitar sig på att ”damen i lådan” säger till när den behöver laddas…
(Tips – dubbla t (tt) uttalas med d-ljud på amerikanska. Battery blir alltså baddery)
Elhissen för fönstret på förarsidan i familjens ena bil har varit trasig sedan i somras. Det har gått bra att peta till knappen för att öppna rutan och då har allt fungerat som det ska. Rutan har fortsatt ner även efter att jag släppt knappen. För att stänga fönstret har jag dock behövt hålla kvar knappen. Kanske borde jag vara glad över att det gick att stänga alls. Av olika anledningar har en elhissreparation inte stått högst upp på att-göra-listan så det har inte blivit av. Dessutom är det inte direkt ofta man öppnar fönster i bilar längre.
För ett par veckor sedan råkade maken ut för en liknande historia (med den nu skrotade bilen). Problemet var dock något allvarligare då fönstret inte stannade kvar i stängt lägen utan ”gled ner” igen. För hans del var det bara att åka till bilverkstan. Vad de gör där? Kopplar in en liten dosa och startar om systemet. Control/Alt/Delete alltså. Inte en skruvmejsel så långt ögat nådde.
Igår startades även elhissarna i den andra bilen om… Enkelt var det och dessutom gratis. Undra om det hade att göra med att vi samtidigt tittade på att köpa en ny bil?
Mamma – vi mår bra. Vi har krockat.
Telefonsamtalen kom vid halvsextiden dan före dopparedagen. Det var tur att yngsta dottern berättade i den ordning som hon gjorde när hon ringde. Hon och äldsta dottern var på hemväg efter ett ärende och var nästan hemma. Det var då det hände. En skåpbil körde in i sidan på dem när de kom körande på LV 160. Äldsta dottern har skrivit om händelsen på sin blogg.
Maken och mellandottern kastade sig i bilen och tog sig till olycksplatsen där det redan var fullt med blåljus. Tre ambulanser, fyra poliser, och brandbilar. Båda döttrarna var också redan mycket väl omhändertagna. Redan innan räddningstjänsten var på plats visade det sig att det var en sköterska i första bilen som stannade. Alla på plats var överens – de hade änglavakt! I båda bilarna.
Bilen är skrot och fick bärgas från platsen. Döttrarna fördes med ambulans till Kungälv där de undersöktes grundligt men klarade sig med blåmärken, brännmärken efter säkerhetsbältet och ömma bröstkorgar. Olyckan i sig hamnade i kvällspressen som skrev om alla olyckor i halkan. Halka här? Inte då. Det var åtta grader varmt när olyckan inträffade.
http://www.expressen.se/nyheter/1.2660886/flera-svara-olyckor-i-halkan (rubriken i artikeln är ändrad i efterhand – adressen i länken visar ursprungsrubriken :-))
Istället för att bekymra mig för de sista julförberedelserna tillbringade jag kvällen fram till midnatt tillsammans med döttrarna på akuten. Det sätter definitiv lite perspektiv på julstressen…
Jag har mycket medvetet tryckt bort alla tankar på hur det kunde ha gått. Istället har jag valt att lägga fokus på att det gick bra och att jag är oerhört tacksam över att vi får fira jul tillsammans. Årets julklapp fick jag dagen före julafton och den blir extremt svår att överträffa.
Ta hand om varandra, var rädda om varandra, kör försiktigt och använda ALLTID bilbältet!
Strax före fem imorse hörde jag tassande steg nerför trappan. Fyrbenta tassande steg… Steg från någon som behövde gå ut.
Så, där stod jag då. Iklädd morgonrock, foppatofflor och täckjacka. Mitt i natten, mitt i alla fyra minusgraderna, och såg på medan fröken gjorde vad hon skulle för att sedan snabbt tassa uppför trappan igen och krypa ner hos lillmatte.
För mig, som hade hunnit vakna till av utevistelsen, tog det en bra stund att somna om igen. Men – det kunde ha varit värre… Det kunde ha ösregnat också…
Det är kul att ha hund…. 🙂 åtminstone allt som oftast.
