Kategori: Hoppsan

Ctrl Alt Del

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Elhissen för fönstret på förarsidan i familjens ena bil har varit trasig sedan i somras. Det har gått bra att peta till knappen för att öppna rutan och då har allt fungerat som det ska. Rutan har fortsatt ner även efter att jag släppt knappen. För att stänga fönstret har jag dock behövt hålla kvar knappen. Kanske borde jag vara glad över att det gick att stänga alls. Av olika anledningar har en elhissreparation inte stått högst upp på att-göra-listan så det har inte blivit av. Dessutom är det inte direkt ofta man öppnar fönster i bilar längre.

För ett par veckor sedan råkade maken ut för en liknande historia (med den nu skrotade bilen). Problemet var dock något allvarligare då fönstret inte stannade kvar i stängt lägen utan ”gled ner” igen. För hans del var det bara att åka till bilverkstan. Vad de gör där? Kopplar in en liten dosa och startar om systemet. Control/Alt/Delete alltså. Inte en skruvmejsel så långt ögat nådde.

Igår startades även elhissarna i den andra bilen om… Enkelt var det och dessutom gratis. Undra om det hade att göra med att vi samtidigt tittade på att köpa en ny bil?

Den bästa av alla julklappar

Publicerat den av en lisa i livet4 kommentarer

Mamma – vi mår bra. Vi har krockat.

Telefonsamtalen kom vid halvsextiden dan före dopparedagen. Det var tur att yngsta dottern berättade i den ordning som hon gjorde när hon ringde. Hon och äldsta dottern var på hemväg efter ett ärende och var nästan hemma. Det var då det hände. En skåpbil körde in i sidan på dem när de kom körande på LV 160. Äldsta dottern  har skrivit om händelsen på sin blogg.

Maken och mellandottern kastade sig i bilen och tog sig till olycksplatsen där det redan var fullt med blåljus. Tre ambulanser, fyra poliser, och brandbilar. Båda döttrarna var också redan mycket väl omhändertagna. Redan innan räddningstjänsten var på plats visade det sig att det var en sköterska i första bilen som stannade. Alla på plats var överens – de hade änglavakt! I båda bilarna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bilen är skrot och fick bärgas från platsen. Döttrarna fördes med ambulans till Kungälv där de undersöktes grundligt men klarade sig med blåmärken, brännmärken efter säkerhetsbältet och ömma bröstkorgar. Olyckan i sig hamnade i kvällspressen som skrev om alla olyckor i halkan. Halka här? Inte då. Det var åtta grader varmt när olyckan inträffade.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2660886/flera-svara-olyckor-i-halkan (rubriken i artikeln är ändrad i efterhand – adressen i länken visar ursprungsrubriken :-))

Istället för att bekymra mig för de sista julförberedelserna tillbringade jag kvällen fram till midnatt tillsammans med döttrarna på akuten. Det sätter definitiv lite perspektiv på julstressen…

Jag har mycket medvetet tryckt bort alla tankar på hur det kunde ha gått. Istället har jag valt att lägga fokus på att det gick bra och att jag är oerhört tacksam över att vi får fira jul tillsammans. Årets julklapp fick jag dagen före julafton och den blir extremt svår att överträffa.

Ta hand om varandra, var rädda om varandra, kör försiktigt och använda ALLTID bilbältet!

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Alldeles för tidigt

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Strax före fem imorse hörde jag tassande steg nerför trappan. Fyrbenta tassande steg… Steg från någon som behövde gå ut.

Så, där stod jag då. Iklädd morgonrock, foppatofflor och täckjacka. Mitt i natten, mitt i alla fyra minusgraderna, och såg på medan fröken gjorde vad hon skulle för att sedan snabbt tassa uppför trappan igen och krypa ner hos lillmatte.

För mig, som hade hunnit vakna till av utevistelsen, tog det en bra stund att somna om igen. Men – det kunde ha varit värre… Det kunde ha ösregnat också…

Det är kul att ha hund…. 🙂 åtminstone allt som oftast.

Sämst i klassen

Publicerat den av en lisa i livet1 kommentar

Idag var det återträff med valpkursen. Vi blev inte så många. Det var Sintra, Viggo och Elvis som dök upp. Behöver jag säga att Sintra var populär?

Populär ja, sämst på allt annat också. Och även jag kände mig lika mycket sämst. Inget verkade funka och allra roligast var att ha nosen i marken och lukta på alla dofter från alla andra hundar som någonsin varit i samma lokal. Det blir ju lite extra jobbigt när hon sedan inte är en hund som svarar på samma belöning under en längre tid. Hundchoklad var gott och funkade en stund, godiset som en av lärararna plockade fram (och som jag givetvis köpte en påse av) funkade en stund och pipleksaken ytterligare en stund. Ska belöning funka måste vi variera i det oändliga verkar det som. Hon tröttnar uppenbarligen snabbt.

Sedan såg hon ut som en mager fågelskrämma bredvid det två granna killarna. Hon är för tillfället så tunn att revbenen syns och att hon dessutom har fällt jättemycket päls gör ju inte saken bättre. En förklaring skulle kunna vara att hon faktiskt är på gång att börja löpa. Båda en av lärarna och Barbro från ”vår” kennel tror att det faktiskt skulle kunna vara en förklaring. Jag hoppas på den och att hon snart är lika fin igen som hon brukar vara.

Att hon var sämst i klassen idag tar jag som en ren tillfällighet. Det var säkert jag som gjorde henne osäker för det kändes lite som att jag blev bedömd och jag var inte alls så som jag brukar med henne. Jag fick till och med ”tipset” att låta mera. Just att jag låter mycket och konstigt med henne är något resten av familjen brukar skratta mycket åt.

Nu ser vi fram emot en liten återförening med Sintras kullbror Rufus, mamma Jess och mormor Joy på söndag. Det ska bli riktigt roligt!