Sintra gillar att få godis och gärna då skinka. Det får hon inte så ofta men om hon är extra duktig och det är jättetråkigt väder kan det hända att husse och matte plockar fram den när vi leker och tränar inomhus. Då anstränger hon sig extra mycket.
Visst är hon duktig?
Sedan jag såg Disneys senaste film Frozen är det en enda låt jag har på hjärnan. Hela tiden. Nämligen den här:
Jag vaknar på morgonen sjungandes ”Elsa – do you wanna build a snowman?”, jag nynnar den hela dagen och kommer på mig själv med att i tanken avsluta en hel del möten med ”—ok, bye…”
Sunt? Kanske inte men den är vansinnigt söt om än väldigt vemodig.
Sintra kanske heller skulle ha sjungit ”Do you wanna EAT a snowman?” för det ser precis som om hon satt tänderna i sin snögubbeleksak…
Ungefär var åttonde månad har hon löpt, vår Sintra, och nu väntar och väntar vi. Tanken är att hon ska paras när det väl är dags och vi hoppas så klart att det ska ta sig och bli valpar. Vår lilla skrutta ska bli mamma. Men det är klart, hon är tre år och tre år i en hunds värld är hela 27 år ju – typ. Första året är ungefär 13 människoår och därefter är varje hundår lika mycket som sju människoår.
Ändå minns jag det som i går när hon var liten. Superliten. Fem veckor gammal liten. Då när hon som första valp i kullen, nyfiket kröp fram mot mig och till och med vågade sig på ett par nospussar (Sintra är den av valparna som har ett hjärta i pannan).
Vi fortsätter vänta på att hon ska börja löpa och nu börjar det komma fler och fler tecken. Skälligheten till exempel och att hon vill ut och kissa hela tiden. Snart drar det nog igång.
Hoppashoppashoppas!
På stranden på Dyrön träffade vi Raffa, en 8 månader gammal storpudelvalp. Sintra och Raffa lekte en stund innan vi tog oss vidare för vår promenad längs Dyröleden men innan dessa blev det ett och annat ”hopp” som de glada hundarna gjorde.
En bekant hörde av sig. Hon och hennes man är på gång med att skaffa hund. Redan på My Dog sågs vi då hon är väldigt inne på en Welsh och var nyfiken på rasen. Nu vill de gärna följa med på en promenad för att se hur vår Sintra var i den miljön.
Efter gårdagens promenad på Dyrön var Sintra rätt trött och även på morgonen låg hon mest och sov. Som tur var ändrades det så fort jag plockade fram kameran (då vet hon att vi ska ut) och när vi sedan kom ut i skogen var hon som alltid. Glad, sprallig, hoppig, busig och med massa spring i benen. Och vem blir inte helt såld på en Welsh då? Dessutom klarade vi oss från regnet även idag. Tur som få har vi.
Nu håller vi tummarna för att det funkade. Och ja, Sintra sover igen och har så gjort sedan lunch 🙂
en lisa i livet 