Alltid lika glad så fort någon kastar pinnar i vattnet så att hon kan hämta dem. Alltid med ett leende från öra till öra. Och jag blir alltid lycklig av att se henne glad när hon leker.
Alltid!
Det är inte många minuter som behövs men de minuterna är guld värda. Lyckliga, roliga och värdefulla minuter som ger mig energi och ger Sintra utlopp för energi.
Det fanns inte på vår världskarta och vi har nästan inte vågat prata om det högt heller. Tänk om det inte hade funkat? Tänk om…
Jag pratar förstås om att ha en hund med på båten. Sintra ombord på båten. I och med att båtlivet är en så stor och viktig del av vår fritid BEHÖVDE det funka så vi planerade rätt noga. 31 mars är hon född, vi hämtade henne den 6 juni och inte ens tre månader gammal, den 20 juni, var hon ombord första gången. Efter det har vi tagit det med små små steg.
Hela hennes först sommar ombord tog vi det lugnt. Inga allt för långa etapper och inte heller i för stökig sjö. Vi ville helt enkelt att hon skulle få tid på sig att vänja sig vid miljön och allt som kom med båtlivet. Ingen gång har hon varit rädd och det märktes att hon blev mer och mer van. Att stå och kika framåt lärde hon sig snabbt även om hon ogärna lämnade sittbrunnen under gång första sommaren.
Valet av flytväst har varit viktigt för oss eftersom den är en stor del i hur vi kan hantera henne. Den skulle vara bekväm men ändå tillräckligt stadig för att kunna lyfta henne i och då med så pass bra passform att hon inte tycker att det är obehagligt.
När hon var riktigt liten var det inga problem att lyfta runt henne men vi visste ju att hon skulle bli större och dessutom ville vi att hon inte skulle sprattla när vi lyfte henne på och av eller mellan båtar. Så fort vi lyfte henne sade vi ”stilla” och det funkar fortfarande. Lyfter vi henne och säger kommandot är hon stilla. Kan säga att det är rätt skönt för även om hon bara väger runt 17-18 kg är det många kilon när de rör på sig.
Ett annat kommando vi har lärt henne är ”pappegojja”. Det säger vi när vi vill att hon ska klättra upp på en axel på oss. Typ hänga över den. Det är extra användbart när vi står nere i båten och ska lyfta ner henne. Att klättra i en brant trappa med en hund, även om hon är stilla, är inte alltid lockande. Det roliga är att hon själv har lagt till att hon kryper fram så att hon har armhålorna över axeln på oss. Det är bara för oss att stötta under magen och sen är hon nere. Upp tar hon sig själv men vi ser alltid till att vara bakom – om uti fall att.
Förra helgen skulle vi ut med båten för första gången den här säsongen och självklarat skulle Sintra med. Lite nervöst var det men i efterhand en mycket onödig nervositet. Det var som om hon aldrig hade varit därifrån och hon rör sig i det närmaste obehindrat. Där det är lite meckigare att ta sig runt vet hon HUR hon ska gå och där hon måste backa backar hon. Jag är helt fascinerad.
Att hon inte skulle trivas ombord tror vi inte på. Inte heller att hon skulle vara orolig. Inte när hon när, var och hur som helst bara kan somna. Helst med en mjuk kudde under hakan men finns inte det funkar det mesta i kantväg.
Och öronen – de fladdrar fortfarande och fram på fördäck går hon gärna. Enda gången hon inte får göra det är ni vi sätter segel… Då finns det lite för mycket som skulle kunna hända.
Nej – vi är övertygade om att hon trivs med båtlivet minst lika mycket som vi gör. Vår alldeles underbara skeppsprinsessa.
En lunch i solen på altanen följt av bus med hunden. Det är inte mycket som slår det.
Två snabba år har gått. Två snabba år med vår voff Sintra. Hon som tog oss alla med storm. Två år är egentligen ingen lång tid men ändå känns det som att hon alltid har funnits här. Och att hon alltid har fått sova i våra sängar och ligga i soffan.
En efter en har ju alla de där viktiga principerna (som jag höll på stenhårt) ruckats på så nu gör hon nog mest som hon själv vill, framförallt när vi inte ser det. Är vi hemma ”frågar” hon faktiskt om hon får hoppa upp i soffan eller i vår säng men hur det är med det när vi inte är hemma vågar jag inte säga. Skulle vi ha glömt att stänga dörren till vårt sovrum och det inte är hon som trampar runt i sängen har vi nog spöken hemma.
Hon har en härlig hundpersonlighet och har behållit sina små specialegenskaper och utvecklat nya. Den allra nyaste är den när jag kommer hem. Om jag inte sätter mig ner på golvet och myser med henne, svassar hon runt mina ben så att jag inte kan röra mig. Jag SKA sätta mig på golvet och hon SKA kila in sitt huvud mellan mina knän och jag SKA halvlägga mig över henne och klappa/klia henne. Då spinner hon som en katt och sjunger lite. Måste säga att det är ett bra sätt att landa efter en dag på jobbet. Klok hund det där.
Bästa kompisen, som också fyller två år idag, är fortfarande brorsan Rufus. Brorsan som bor bara en liten bit från oss och som har hamnat i en lika trevlig familj som vår :-). Sintra och Rufus har nog setts i genomsnitt en gång i veckan sedan de lämnade valplådan och det räcker att vi säger hans namn för att hon ska bli alldeles spattig. Hör hon hans namn börjar hon gnälla och snurra och springer mellan oss och ytterdörren. Just att hon har sin bror och bästa vän så nära tycker jag är roligt och jag blir lycklig av att se hur glada de är över att få leka tillsammans.
Det här snurrandet, gnällandet och att springa mellan oss och ytterdörren tar hon även till så fort jag plockar fram kameran. På något sätt har hon kopplat ihop den med att vi ska ut på lite längre promenad på något roligt ställe. Allra roligast tycker hon att det är när vi åker till havet och hon får springa på klipporna. Finns det sedan möjlighet att hämta pinnar i vattnet brukar hon le från öra till öra. För henne är det att hämta pinnen som är grejen. Att springa ut i vattnet, simma fram till pinnen, kasta sig runt och sedan ta sig in mot stranden igen. Är Rufus med plockar han pinnen av henne där. Han tycker nämligen att det är lite bekvämt att hon gör grovjobbet.
De senaste dagarna har jag börjat notera att vi pratar väldigt mycket med henne. Ungefär som om hon var en människa. Det kan vara allt i från vad vi ska äta till middag eller om diskmaskinen kanske ska tömmas. Jag undrar om det är normalt. Det är VI som pratar med henne. Alltså inte bara jag. Nej – kanske inte normalt för alla men hos oss är det definitivt normalt. Det bestämmer vi.
Idag får det nog bli en extra godbit eller två. Lite födelsedagsfirande är ju på sin plats. Grattis även till Rufus och brorsorna Andy och Buster i Norge och Syster Ester i Skanör
Så mycket vårdagjämningsfeeling hade inte jag igår. Hela dagen singlade stora snöflingor från himlen och även om de inte blev liggande i drivor så yrde de omkring skapade mer vinter- än vårkänsla. Lägg på det till flera minusgrader och vind från norr… Riktigt bister med andra ord.
Nu hade ingen av oss tänkt någon långpromenad efter jobbet. Istället blev det en biltur till skogarna i Upphäradstrakten (där snön faktiskt lagt sig). Två timmar senare hade vi en mindre hund med oss. Resterna lämnade vi kvar på golvet nedanför trimbordet. Just det – Sintra var på ”salong” och blev fin. Det var verkligen på tiden och jösses vilken skillnad det blev. Läskigt tyckte hon att det var och skakade nästan hela tiden men trimmad blev hon och självklart mycket fin i våra ögon.
Det var inte utan att skämtet om kroppsvisitation var på sin plats när vi åkte hem igen. Det fanns en liten Stella, 3 veckor gammal, i huset. En supersöt, kolsvart pudelvalp. Yngsta dottern verkade tycka detsamma…
Nej – inga fler hundar nu. Dessutom var det ju fel ras. Blir det valp hos oss blir det en welsh till… Så klart
en lisa i livet 