Kategori: Hundliv

Ingen större skillnad – eller?

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

När de små blir sjuka spelar det ingen roll om man är hund eller barn. Mammaoron slår till med full kraft.

Mitt i Sintras andra löp åkte hon på magsjuka och det har varit ett par dagar med oro i kroppen nu. När svansen slutar vifta och hon bara ligger under köksbordet och tittar på oss med trötta ögon då skulle jag vilja kunna hundspråk. Fråga hur hon mår, var det gör ont, om jag kan göra något. När inte ens favoritgodiset duger och man får skedmata henne med vatten, då undrar man om det är något allvarligt.

Idag har det vänt och ögonen är pigga igen och fulla med bus. Känner jag henne rätt har hon ett uppdämt behov att ta igen nu. Visst var det så att orken inte riktigt är på plats än men det ska nog lite överkokt ris som förstärkts med buljong råda bot på.

Skönt – nu kanske jag kan sluta bekymra mig. Åtminstone till nästa gång. Eller hur!

Hormoner i omlopp

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Vi anar att det kan vara så. Att det är dags för Sintras andra löp. Vi fick avbryta hundbuset med brorsan Rufus i måndags eftersom han var lite för på och tidsmässigt borde det vara på g. De senaste dagarna har hon varit betydligt lugnare och dessutom ”tvättar” hon sig mycket mer just nu. Senaste löpet avlöpte (:-)) väl så vi har inga farhågor denna gång.

Dags alltså att plocka fram de sexiga hundtrosorna igen.

Hur blev det så här?

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

När hon kom hem till oss var det bestämt att hon inte skulle sova i våra sängar.

Sen fick hon sova i yngsta dotterns säng – men inte i våra.

Var det kallt i båten fick hon komma upp i våra sängar där – efter kl 6. Alla skulle ju ha det bra i båten liksom.

Lite morgonmys med husse och matte hemma blev plötsligt också ok (efter kl 7) – ja, hon kan klockan nu.

Idag hittar jag detta. En Sintra som har intagit min säng. Har vi misslyckats eller är det hon som har lyckats? 🙂

Långt långt in i framtiden

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Det kommer att inträffa det vet jag. Ändå vill jag inte tänka på det det allra minsta men idag kan jag inte låt bli.

Fick imorse veta att en bekants älskade hund hade fått somna in igår kväll. Lugnt, värdigt och trygg. Beslutet var inte svårt för min bekant att ta men det tar inte bort tomheten och saknaden efteråt. Jag är innerligt ledsen för deras skull och tårarna rann längs mina kinder när jag fick veta.

Någon gång kommer det där att vara jag och hur jag kommer att hantera det har jag ingen som helst aning om. Men idag kramar jag Sintra lite extra mycket.

REGNBÅGENS BRO av Paul C. Dahm

Det finns en bro som förenar Himmel och Jord.
Den kallas för Regnbågsbron, tack vare dess många färger
Vid denna sida av Regnbågsbron, finns ett land med ängar, kullar och dalgångar med frodigt grönt gräs. När ett älskat djur dör, kommer djuret till denna plats.
Det finns alltid mat och vatten, och varmt vårväder.
De gamla och svaga djuren blir unga igen.
De som har blivit skadade görs hela igen.
De leker hela dagen med varandra.
Men, det är en sak som saknas..
De är inte tillsammans med den speciella personen som älskade dem på jorden.
Så, varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer när någon plötsligt slutar leka
och tittar upp.
Nosen rycker till, öronen reses, ögonen stirrar, och hon rusar så plötsligt från gruppen.
Du har blivit upptäckt!
När du och din speciella vän möts, kramar ni om varandra lyckliga att återförenas, för att aldrig mer skiljas åt.
Ditt ansikte kysses igen och igen och igen; din hand smeker åter det älskade huvudet, och du tittar åter igen in i ögonen på ditt tillitsfulla djur, som så länge varit borta från ditt liv, men aldrig frånvarande i ditt hjärta.
Sedan går ni tillsammans över Regnbågsbron, för att aldrig mer skiljas åt…