Lite rehab på hemmaplan

Äldsta dottern är nyopererad och maken hämtade hem henne så att hon kan rehaba och vara sjukskriven hos oss istället för att vara ensam och långt från familjen. 

Mamman i mig såg en chans att överraska den disneytokiga dottern och handlade och bäddade med nya lakan åt henne. 

  
Nu äts här varannan timme och då ska det ta lång tid. Tänk 25 minuter för att äta ett kokt ägg…

Egentligen borde jag ha gjort massor idag men det enda vettiga jag fick gjort var att putsa kristallkronan i köket. 

  
Ja, och så en riktig långpromenad med nybadade Gnista o Philip. Så lång att de fortfarande sover gott. Till och med snarkar. En på golvet under mig och en på mig. 

  
Imorgon är det dags för PT-small Group igen. Måste säga att det känns riktigt bra att vara igång med träningen igen. 3-4 gånger per vecka är målet, och då räknar jag inte promenader. Den här veckan räknar jag in Box, bodyattack, TRX  och PT- smallgroup. Klapp på axeln på det. 

Vad har du gjort idag? 

Soppa till valpen

Precis som nästan varje dag åkte jag hem och rastade hundarna innan jag värmde på min soppa som jag skulle ha till lunch. Soppan blev lite väl varm så den fick stå till sig medan jag sträckte ut mig på soffan en kort stund. Tanken var att några minuters ”shut-eye” skulle avhjälpa den där molande huvudvärken som jag hade.

Behöver jag säga att jag stensomnade?

20 minuter senare vaknade jag av ett konstigt ljud i köket. Typ ”slurp, plask”.

Där, med bakbenen på min stol och framtassarna på bordet, stod en lycklig liten fröken Gnista och mumsade i sig min, nu betydligt svalare, soppa. När hon såg och hörde att jag kommit på henne hoppade hon snabbt ner på golvet och såg väldigt oskyldig ut…

Jag fick åka tillbaka till jobbet utan att ha ätit medan Gnista säkert fortfarande slickar sig om nosen.

Jag och de två lurviga

Ensam hemma med Gnista och Philip där Gnista dessutom antingen dragit på sig en urinvägsinfektion eller är på väg mot sitt första löp (kanske tom båda två) såg inte utsikterna för en långpromenad för Philip särskilt bra ut. Det hade varit aningen för långt för Gnista och att vara ensam hemma gillar hon inte jättemycket. Lägg även till att hon kissat inne massor av gånger…

Men han fick sin promenad. Ja, jag också förstås. En vän erbjöd sig att komma hit och sitta med Gnista och jag tackade ödmjukt ja till det. 

  
Det var precis vad vi behövde. Nu laddar vi för veterinärbesök imorgon… Och så håller vi tummarna för att maken får komma hem från sjukhuset till helgen. 

En stökig natt 

Makens onda gick inte över så han åkte till läkaren och kom hem vid två-tiden inatt. Tyvärr höll inte den smärtlindring han fått så vid halv fyra åkte han in igen. 

Där och då tyckte hundarna att det var morgon….

Jag lyckades ändå hålla dem någorlunda halvsovande men sexochtjugo var det bara att knata upp och utfodra dem. Då var de så hungriga att de ville ha maten INNAN de gick ut…

Nu är ju det värdsliga problem jämfört med makens smärta men det lär gå många koppar kaffe idag.