Chess i Göteborg

Det var en fantastisk föreställning av Chess som Göteborgsoperan bjöd på. En lite annorlunda tappning mot den jag såg på Cirkus i Stockholm för en sådär tio åt sedan. Eller som en av döttrarna uttryckte, Chess på LSD…

Som jag ser det har Sveriges musikalvärld en god tillväxt och Philip Jalmelid som spelar Anatolij är helt klart en ny favorit hos mig.
Hans ”Anthem” var fantastisk!

Kvällen tillsammans med alla döttrarna bjöd på tårar och skratt och är ett varmt minne som kommer att plockas fram ur minnesryggan många gånger framöver….

Ett tips: har du möjlighet att gå och se föreställningen – gör det!

image

Små små under

På lunchen idag fick jag förmånen att träffa en helt ny liten människa. Eller helt ny är hon inte. Hon har hunnit bli hela tre och en halv vecka faktiskt. Ett litet fint knyte som sov gott i min famn. Tänk vilken spännande resa hon och hennes mamma och pappa har framför sig. Ett litet underverk har de fått, att ta hand om, fostra och vägleda tills hon blir vuxen nog att själv ta för sig av livet. Jag önskar dem verkligen allt gott och vet att det kommer att gå jättebra.

När jag satt där med den lilla i famnen kändes det inte som att det var så länge sedan som mina egna döttrar var små. Jag börjar bläddra lite bland gamla fotografier och inser att det är en hel evighet sedan. Och hur såg man (läs jag) ut egentligen…?

På bilden är äldsta dottern fem och halvt år, mellandottern tre år och yngsta dottern som jag har på magen är bara två och en halv månad.Jösses vad tiden går fort.

Ständigt denna lilla värld

14 år var jag, sist jag träffade dem, och vi bodde då i Angola. Igår träffade jag dem igen för första gången på 27 år. Vart tar tiden egentligen vägen?

Egentligen är det deras dotter jag lärde känna där. Hon ett par år yngre än mig. De bodde i Cacuaco, på en camp, utanför huvudstaden Luanda, och jag med min familj inne i Luanda i en lägenhet. Jag minns att jag var lite avundsjuk på att de kunde vara ute och leka för det kunde inte vi. Campen var inhägnad och hade vakter och vi bodde istället i en lägenhet mitt i stan.

För några år sedan hittade vi varandra via Facebook och vi har setts på somrarna då vi har legat med båt i Hasselösund där hon och hennes familj bor. Efter en trevlig stund igår i vår sittbrunn tog hon och jag en promenad till hennes föräldrar för att se om se om de kände igen mig. Det slutade med en fikainbjudan som idag.

En trevlig stund blev det med många minnen från förr och plötsligt vävdes minnena även ihop med maken. Det visade sig att makens kusiner och min barndomsväns mamma lekt tillsammans som barn. Tänk vad liten världen är.

20120805-175129.jpg

Nu har vi lämnat Hasselösund för den här gången men ser redan fram emot nästa besök.

Ett gulnat fotografi

Visst är de speciella? De där gamla fotografierna som man hittar. Det där fotot som man bara inte kan sluta titta på och som triggar fantasin.

Just nu är det ett foto på min mamma i knät på sin pappa som fängslar mig. Kan jag se likheter med mig själv, med mina barn, med andra släktingar i bilden? Vad hade morfar gjort mer den där dagen? Vad gjorde mormor när fotot togs? Var det hon som tog bilden och vems var kameran. Togs bilden till ett särskilt tillfälle eller bara för att ha som minne? Vad drömde de om? Osv…

Allt bara för att jag hittade ett gulnat fotografi. Ett!

Förresten – undra om inte bilden är spegelvänd. Morfars vigselring verkar sitta på högerhanden….