Det fanns inte på vår världskarta och vi har nästan inte vågat prata om det högt heller. Tänk om det inte hade funkat? Tänk om…
Jag pratar förstås om att ha en hund med på båten. Sintra ombord på båten. I och med att båtlivet är en så stor och viktig del av vår fritid BEHÖVDE det funka så vi planerade rätt noga. 31 mars är hon född, vi hämtade henne den 6 juni och inte ens tre månader gammal, den 20 juni, var hon ombord första gången. Efter det har vi tagit det med små små steg.
Hela hennes först sommar ombord tog vi det lugnt. Inga allt för långa etapper och inte heller i för stökig sjö. Vi ville helt enkelt att hon skulle få tid på sig att vänja sig vid miljön och allt som kom med båtlivet. Ingen gång har hon varit rädd och det märktes att hon blev mer och mer van. Att stå och kika framåt lärde hon sig snabbt även om hon ogärna lämnade sittbrunnen under gång första sommaren.
Valet av flytväst har varit viktigt för oss eftersom den är en stor del i hur vi kan hantera henne. Den skulle vara bekväm men ändå tillräckligt stadig för att kunna lyfta henne i och då med så pass bra passform att hon inte tycker att det är obehagligt.
När hon var riktigt liten var det inga problem att lyfta runt henne men vi visste ju att hon skulle bli större och dessutom ville vi att hon inte skulle sprattla när vi lyfte henne på och av eller mellan båtar. Så fort vi lyfte henne sade vi ”stilla” och det funkar fortfarande. Lyfter vi henne och säger kommandot är hon stilla. Kan säga att det är rätt skönt för även om hon bara väger runt 17-18 kg är det många kilon när de rör på sig.
Ett annat kommando vi har lärt henne är ”pappegojja”. Det säger vi när vi vill att hon ska klättra upp på en axel på oss. Typ hänga över den. Det är extra användbart när vi står nere i båten och ska lyfta ner henne. Att klättra i en brant trappa med en hund, även om hon är stilla, är inte alltid lockande. Det roliga är att hon själv har lagt till att hon kryper fram så att hon har armhålorna över axeln på oss. Det är bara för oss att stötta under magen och sen är hon nere. Upp tar hon sig själv men vi ser alltid till att vara bakom – om uti fall att.
Förra helgen skulle vi ut med båten för första gången den här säsongen och självklarat skulle Sintra med. Lite nervöst var det men i efterhand en mycket onödig nervositet. Det var som om hon aldrig hade varit därifrån och hon rör sig i det närmaste obehindrat. Där det är lite meckigare att ta sig runt vet hon HUR hon ska gå och där hon måste backa backar hon. Jag är helt fascinerad.
Att hon inte skulle trivas ombord tror vi inte på. Inte heller att hon skulle vara orolig. Inte när hon när, var och hur som helst bara kan somna. Helst med en mjuk kudde under hakan men finns inte det funkar det mesta i kantväg.
Och öronen – de fladdrar fortfarande och fram på fördäck går hon gärna. Enda gången hon inte får göra det är ni vi sätter segel… Då finns det lite för mycket som skulle kunna hända.
Nej – vi är övertygade om att hon trivs med båtlivet minst lika mycket som vi gör. Vår alldeles underbara skeppsprinsessa.
en lisa i livet 