Funderingar som snurrar i huvudet

Ska jag eller ska jag inte börja leda pass på Friskis igen eller inte? Frågan är inte om jag vill för det vill jag utan mer om det faktiskt är klokt av mig.

Som person gillar jag att det händer mycket runt mig och blir rätt rastlös om det blir för lugnt. Dock finns ett undantag och det är när jag är på båten. Kanske är det därför som jag trivs där – det ger mig liksom balans i tillvaron.

Jag har varit vilande som ledare från Friskis ett tag nu. Först för att det var dags att ta ett break. Efter åtta år som ledare tyckte jag att det var dags att ge andra plats också, men sen för att det blev lite mycket i och med yngsta dotterns hjärtfel.

I förra veckan hade jag bestämt mig till 100% – jag skulle köra till våren igen. Sen hände det. Dotterns hjärta rusade på träningen i fredags. Den senaste operationen hade inte lyckats.

Nu har jag återigen funderat och nog (tror jag) kommit fram till att var sak har sin tid. Mitt fokus just nu behöver vara här, med familjen. När vi sen lägger det här bakom oss, då kan jag lägga fokus någon annanstans igen. Träna på Friskis kommer jag ju inte sluta med för det! Och duktiga ledare finns det gott om.

Det lutar nog mer om mer att jag väljer just så. Var sak har sin tid! (Även om det hade varit sjukt roligt – igen)

Det här med val…

Det är alltid extra svårt när man tvingas till val gällande sina barn. Val som får konsekvenser oavsett vad man väljer. Ändå är val något som präglar hela vår tillvaro och tar upp mycket av vår tid.

För några år sedan var jag en föreläsning som handlade om att välja. Förutom att vi måste dö någon gång är det enda vi måste göra, att i alla lägen göra val. Vissa val är lättare, andra mer utmanande – men göra dem måste vi. Föreläsaren menade att de lätta valen ibland var lite för enkla att göra och att vi därför ofta valde ”safe” för att det var lättast (ibland till och med utan att reflektera över valet i sig). Att vi sen velade lite för länge när det gällde de lite tuffare valen menade hon ibland ställde till det för oss. Vi drar då ut på valet, även efter att vi skaffat oss all den information och den maggropskänsla som vi behöver för att göra rätt val och då blir det jobbigt.

Hon hade inget enkelt recept för hur val skulle bli enklare att göra men bara att tänka på det hon sade har fått mig att tänka lite annorlunda när jag står inför olika val i livet. Sen gör inte det att valet i sig blir enklare – framför allt inte när det gäller val som påverkar mina barn. Istället försöker jag känna mig trygg med att jag i alla lägen vill det bästa för mitt barn så som situationen ser ut just nu. Hade situationen sett annorlunda ut hade valet jag gjort kanske varit ett annat. Jag försöker i alla lägen välja med en kombination av hjärta och hjärna – utan att låta vad andra tycker (som kanske inte ens kan sätta sig in i situationen i sin helhet) påverka. För välja måste jag. Det gör ingen annan åt mig för i så fall har jag gjort valet att låta någon annan välja åt mig.

Idag är också en dag

Yngsta dottern har ont. Ont i ljumskarna där det gick in med alla olika grejer som behövdes vid ingreppet. Hon ligger på soffan och jag leker hönsmamma. Det är något konstigt (eller inte) med hur dåligt jag som mamma mår när hon eller någon av de andra döttrarna inte är hundra. Som mamma vill jag ju kunna fixa och laga och ta bort det onda – inte bara finnas med bredvid. Hade jag kunnat hade jag tagit över det onda. Det som bekymrar mig mest är ifall det skulle börja blöda ur något av ”hålen” igen. De har ju trots allt gått in genom artärer… Lite läskigt att de gått in via pulsådern och ena stickstället ville ju inte sluta sig efter ingreppet och när det nu gör ont blir jag en bekymrad och orolig mamma.

Igår åkte jag iväg för att träna. Skivstång kondition stod på schemat och jag såg fram emot att skingra tankarna. Nu lyckades jag inte helt fokusera på träningen, tankar och fundering snurrar i huvudet hela tiden. Hoppas att ett step-pass ikväll kan funka bättre.  Där gäller det definitivt att fokusera på snurrar och steg annars lär jag få det ordentligt tufft… 🙂

Ändå är det en vacker höstdag idag! När det sprack upp och solen både började värma och skina kunde jag inte låta bli att ta med mig kameran ut i trädgården. Jag bara älskar färgerna. Många av våra buskar är faktiskt valda just med tanke på höstfärgerna. Det blir så rackarns vackra kontraster. Jag gillar också att det fortfarande blommar lite här och där.

Nu hoppas jag att dottern är bättre imorgon och att vi snart kan få klarhet i hur operationen verkligen har gått. En första indikation lär vi kunna få när hon börjar träna så smått igen om 1-2 veckor. Hon längtar och jag håller alla tummar jag har.

Jaha – jaså?!

Igår när vi träffade läkaren som utförde yngsta dotterns ablation verkade allt ha gått bra och hon skulle få sluta med mediciner eftersom bedömningen var att de hade lyckats.

Idag när hon skulle skrivas ut fick vi andra besked. Under kvällen hade hjärtat tydligen halvrusat vilket vi faktiskt inte ens hade vetat om ifall hon hade fått åka hem igår (tur i oturen skulle man kanske kunna säga). Nu fick vi reda på att hon ska fortsätta med medicinerna och ska tillbaka på återbesök om en månad. Förhoppningsvis handlar det om en ren försiktighetsåtgärd men skulle det visa sig att rusningarna är kvar kanske det ändå är lagat ”tillräckligt” för att hon ska klara sig med mediciner eller så får de helt enkelt försöka igen. Men det tar vi då OM det skulle behövas.

Nu har vi lämnat Sahlgrenska och hoppas att inte behöva åka tillbaka.

Dagens hjälte!

Eller ok då. Det finns två eller egentligen en och sen ett team. Teamet är förstås kardiologteamet på Sahlgrenska med läkaren Sigfus i spetsen som gjorde em jätteinsats idag. Mer om det kommer jag att skriva om imorgon…

Sen är det förstås yngsta dottern. Till och med Sigfus var imponerad av henne. Hon var som sagt vaken under hela ingreppet. Visst, hon dåsade till då och då men ändå. Hon var lugn, sansad och väldigt mentalt stark hela tiden. Som han sade ”hon var mentalt starkare än många vuxna – jag är imponerad”. Det säger nog inte lite 😉

Vilken kämpe hon är! Och tyvärr en besviken kämpe. Hon var tvungen att stanna kvar inatt. Ingångshålet i ena ljumsken vill inte sluta blöda och det vill de hålla koll på. Imorgon kommer hon hem. Min duktiga, starka hjälte !