Döttrarna knarkar hårnålar. Det ligger hårnålar överallt. Maken brukar tycka att jag överdriver men just det här vet jag att han håller med mig om. Åtskilliga gånger har vi vädjat till dem att hålla bättre ordning på dem, vi har liksom sett framför oss vad som skulle kunna hända…
…och nu har hänt!
Smutsig tvätt med hårnålar i fickor + tvättmasin = skrammel. Oåtkomligt skrammel bakom bakom trumman.
Nu är frågan hur man kommer åt skramlet. Någon som vet?
Man brukar ju säga att vissa människor som har lite mer tur än andra halkar in på olika saker på bananskal. Jag säger att man väljer att trampa på bananskalet och därför har mer tur.
Idag har mellandottern trampat i hela fruktskålen tror jag :-). Från att inte ha sommarjobb blev hon uppringd hemma och har nu sommarjobb. Börjar imorgon gör hon också!
Fruktsallad är gott 🙂
Vi ska koppla av, bada, sola, basta, mysa och bara ha det bäst. Det finns det ett stort behov av just nu.
Imorgon läggs nämligen yngsta dottern in på Drottning Silvias sjukhus för att få nya mediciner för sina hjärtfel. Eftersom operationen inte lyckades och felet/felen sitter lite krångligt till, finns det en högre risk för pacemaker om det gör operationen igen. Pacemaker på en så ung person som hon vill de undvika. Istället plocker läkarna fram de bättre medicinerna. Anledningen till att hon inte fick dem i väntan på operation var att man räknar operationen som botande i så hög utsträckning och den här medicinen tydligen är så mycket dyrare för sjukvården. När hon sen är äldre och dessutom upplever medicinerna som ett hinder för hennes vardag då kan hon ta ett vuxet beslut för hur hon vill göra. Jag hoppas dessutom att forskningen då har gått framåt så att riskerna för henne minskar vid ett ingrepp.
Så, imorgon kl 9 ska vi vara där. Då blir hon först undersökt och sen uppkopplad med en EKG-maskin. Den ska hon var uppkopplad under hela tiden de ställer in medicinen på henne. Som en försiktighetsåtgärd. Som avslutning ska hon göra ett fystest på onsdag eftermiddag och då hoppas jag (håller alla tummar jag har) att det visar sig att medicinen fungerar som det är tänkt. Ett extra plus är att hon nu inte behöver äta betablockerare längre.
Idag tänker vi inte på det alls. Idag ska vi bara ha det gott!
Har kommit på mig själv att skriva om ”hela familjen”. Vad jag menar med det är maken, alla tre döttrar och jag på samma plats. Fast så är det ju inte hela tiden längre. Måste hela familjen vara på samma fysiska plats för att vi ska vara familjen? Är det då hela familjen är hemma?
Äldsta dottern har flyttat till Uppsala och kommer ”hem” då och då. Hemma för henne är fortfarande olika. När hon är på väg hit är hemma här och när hon är på väg tillbaka till Uppsala är hemma där.
Mellandottern, som tar studenten på fredag, har siktet inställt på studier och egen lägenhet i Trollhättan i höst och då kommer hemma för henne att vara där. Säkert kommer hon komma hem hit också.
Yngsta dottern har några år kvar till studenten och kommer alltså att bo hemma ett tag till.
Snurrigt är det men jag tror att det är så här: Hela familjen KAN vara på olika ställen, och ”hemma” är där kramarna finns…
Så står det iallafall på en kylskåpsmagnet som hela familjen kan se här hemma 🙂
För andra året i rad blev det tjejsegling. Förra året bjöd vädret på strålande sol, 30 grader och ingen vind, iår hade vi åska, hagel, regn och vind upp till 12 m/s. Snacka om skillnad. Ändå har det varit helt fantastiskt.
Varför lärde jag mig inte segla tidigare? Jag menar, de första åren vi hade båt var jag nöjd med att hänga fendrar, agera hopp-i-land-kalle, hålla i den tamp eller det skot jag blev tillsagd att hålla i och att ville inte att seglen inte skulle skymma solen. Tänk om jag redan då, när båten var 30 fot och mer lätthanterlig, hade tagit till mig och och lärt mig. Nej, vi var tvungna att komma upp i en 36 fots båt, betydligt mer båt att hantera, innan jag kände att det var dags att själv faktiskt kunna… Korkat – japp!
Men – jag gjorde det. Jag bestämde mig för att även jag skulle kunna ta ut båten med ett gäng kompisar, eller mamma eller kollegor, och nu gör jag det! Självförtroendet växer för varje ”ny” utmaning som bockas av. Idag var det segling på en kryssbog i byig ostanvind där det pendlade mellan 5 och 10 m/s. Det blev en del ”fall lite” och ”spill lite ur storen” men vi hanterade det och kom dit vi ville. När vi tillslut kom upp i över sju knop jublade vi högt! Hurra!
Det blev dags för tilläggning och vinden bara ökade. 10 m/s. Så mycket vind hade jag aldrig lagt till i men nu var det alltså dags. Jag delade ut order till tjejerna ombord. Du i fören, du på mitten på babordsidan beredd att hoppa i land på bommen och du och du plockar upp aktertamparna från bommarna och lägger fast dem. Alla hade uppgifter. Det blev en sjukt snygg tilläggning. Alla gjorde det de skulle och vi fixade det! JAG fixade det! Jag känner att självförtroendet växer för varje ny milstolpe som passeras (även om det finns många kvar)…
Tänkte dock på en sak när vi låg på Marstrand i helgen. Där var mängder av grabb/gubbseglingsbåtar men vi var enda tjejbåt. Var är tjejerna? Hallå – var är ni? Kom igen nu! Våga! Ett litet steg i taget… Det är ju kul – riktigt, riktigt roligt!!!
Längtar redan till nästa gång jag tar ut Aquelina igen!
en lisa i livet 